Penfield homunculus: vår hjärna i mänsklig form

· 18 april, 2019

Vår hjärna är ganska fantastisk. Vi har studerat den under många år och vi har ännu inte upptäckt alla dess möjligheter. Den är som universum – oändligt och fullt av överraskningar. Det kanske därför vi försöker förenkla det som vi hittar då vi upptäcker nya funktioner eller områden i hjärnan. Det är vad som hände med det välkända Penfield homunculus.

Penfield homunculus myntades först av Dr. Wilder Penfield mellan 40- och 50-talet. Denna kanadensiske neurokirurg försökte förklara och bota neurologiska sjukdomar, som epilepsi. Under hans arbete, då hjärnan inte känner smärta, så applicerade han elektriska chocker på olika delar av hjärnan. Han frågade därefter sina patienter, som var vakna, vad de kände.

Genom att applicera dessa chocker upptäckte han en liten del av hjärnan där det fanns en sensorisk karta av vår kropp. Denna karta reflekterade känsligheten i varje del av vår anatomi. Han valde att representera detta område som om det vore en mänsklig form, vilket gav upphov till Penfield homunculus.

Vad som gör denna representation speciell är att den visar att vi har områden i vår kropp som är mer känsliga för stimuli än andra. Detta gav upphov till en missbildad och oproportionerlig människa. De mer känsliga områdena är större än de som är mindre känsliga.

Men det är inte allt. Kort därefter upptäcktes det att det inte bara fanns en människa i vårt huvud, utan två. En sensorisk och en motorisk, som var väldigt olika men som samtidigt hade vissa saker gemensamt.

”Så länge som hjärnan är et mysterium så kommer universum fortsätta att vara ett också”
-Santiago Ramon och Cajal-

Egenskaper och funktioner hos Penfield homunculus

Vi vet nu att det finns två Penfield homunculus, en sensorisk och en motorisk, så låt oss lära oss lite mer om dem.

Penfield Homunculus i hjärnan.

Penfield Homunculus: motorisk homunculus, eller primär motorisk hjärnbark

Den motoriska homunculusen, eller den primära hjärnbarken, finns precis bredvid den sensoriska homunculusen. Vi hittar den i mitten av den frontala hjärnbarken och är det viktigaste området i hjärnan för att kroppen ska kunna fungera fysiskt korrekt.

Den motoriska homunculusen utför, tillsammans med andra områden, de fysiska rörelser som kroppen gör. Det är därför dess utseende skiljer sig något från den sensoriska homunculusen.

En intressant aspekt av detta område är att det utvecklas olika i varje människa. Detta antyder att hastigheten på dess utveckling är unik och personlig. Det beror på vilka delar av kroppen som används mest och deras generella motoriska förmågor.

Sensorisk homunculus, eller primär somestetisk hjärnbark

Den sensoriska homunculusen representerar den primära somestetiska hjärnbarken (det taktila trycket eller smärtkänsligheten i kroppen). Den finns i den parietala loben, där den går samman med frontalloben. Man kan även säga att den sensoriska homunculusen utgör delarna 1, 2 och 3 av Broadman.

I denna del är vår högra hand ansluten till den vänstra delen av hjärna och vice versa.

Vi bör påpeka att detta sensoriska område får ta emot de flesta av kroppens informationsprojiceringar genom talamus, som är det område som integrera de olika sensoriska källorna i hjärnan, vilket får oss att uppleva världen på ett integrerat sätt.

Den sensoriska homunculusen har även hand om vår uppfattningar, eller med andra ord vår kropps inre tillstånd. Den informerar oss om vår hållning och vilket tillstånd våra organ och muskler befinner sig i.

Allt detta är vitalt för vårt emotionella välmående. Det är anledningen till varför läpparna och extremiteterna är mer känsliga. Smekningar, kyssar och kramar är väldigt viktiga för hur vi mår.

Man med öppna armar.

Fantomkänsla, Penfield homunculus huvudsjukdom

Om Penfield homunculus påverkas på något sätt, antingen på en sensorisk eller motorisk nivå, kan det leda till en underlig sjukdom: fantomkänsla. Då man lider av detta upplever hjärnan att den fortfarande tar emot stimuli från en amputerad lem. Det kan därmed också uppstå smärta. Detta innebär att även om lemmen är amputerad så kommer aktiviteten hos nervcellerna i personens sensoriska homunculus fortsätta att ge upphov till smärta.

Som vi kan se har den elektriska stimulansen av hjärnan öppnat upp för nya upptäckter och en värld av möjligheter. Tack vare allt detta har vi insett hur hjärnan och vår emotionella utveckling påverkas då huden rörs vid.

Abril Alonso, Águeda del. (2005) Fundamentos biológicos de la conducta. Madrid: Sanz y Torres.

Carlson, N. (2014). Fisiología de la conducta. Madrid: Pearson.

Haines D.E. (2002) Principios de Neurociencia. Madrid: Elsevier España S.A.

Schott, GD (1993). El homúnculo de Penfield: una nota sobre cartografía cerebral. Journal of Neurology Neurocirugía y psiquiatría , 56 (4), 329–333. https://doi.org/10.1136/jnnp.56.4.329