Hur reagerar hjärnan på en närståendes frånvaro?
En närståendes frånvaro är smärtsam oavsett vem man är. Även om kärlek och förlust är en del av livet kommer vi aldrig riktigt förlika oss med det. Även om vi vet att inget varar för evigt så är det som om vi vägrar att acceptera det som sanning. Det är en typ av psykologiskt uppror.
Ofta säger vi att det finns en motsägelse mellan sinne och hjärta. Sinnet säger åt oss att vi måste acceptera frånvaron, men något djupare vägrar att helt sänka garden och acceptera förlusten.
“Någon, endast en person, saknas, och hela världen känns folktom.”
-Lamartine-
Detta sker eftersom både en närståendes frånvaro och närvaro utlöser reaktioner i områden som vi har knapp kontroll över. I kärlek och sorg är fysiologiska processer involverade.
Det sker förändringar som är fysiska och överskrider vad vi kan förstå och hantera. Det förklarar den så kallade “teorin om motsatta processer”.
Teorin om motsatta processer
Teorin om motsatta processer utvecklades av Solomon och Corbit 1974. Enligt detta synsätt tenderar vår hjärna att söka emotionell balans. Sättet den väljer att göra det på är genom att neutralisera känslor.
För att göra det utför den en återkommande operation: när en intensiv känsla dyker upp och rubbar stabiliteten, blir svaret att producera en motsatt känsla. Detta refereras till som “korrigerande emotionell stimulus”.
Enligt denna teori är stimulussvaret inledningsvis svagt, men ökar långsamt i styrka. Från dessa principer kan vi till viss del förklara vad som sker i ett beroende och efter en emotionell förlust.
När den inledande känslan dyker upp är den väldigt intensiv. Den har inget motstånd och når därför maxnivå. Detta är till exempel vad som sker när vi först förälskar oss.
Men till slut dyker motsatt stimulus upp. Även om den i början inte uppfattas så ökar den gradvis i styrka för att neutralisera den inledande känslan.
Motsatta processer och en närståendes frånvaro
I cerebrala termer har en närståendes frånvaro effekter som liknar abstinensbesvär från ett beroende. I båda fallen finns det en inledande stimulus och en “korrigerande stimulus”.
Låt oss använda alkohol som exempel. Den som dricker alkohol upplever euforiska reaktioner. Personen är ohämmad och “bedövad” när det kommer till obehag. Nästa dag sker motsatsen. Han eller hon kan känna sig deprimerad, osäker och vill återfå sin inledande stimulus genom att dricka mer.
När det kommer till tillgivenhet och kärlek är vår inledande stimulus tillgivenheten själv. Det finns anknytning, ett behov av den andra personen och glädjen när man ses. Framförallt för par är denna inledande stimulus väldigt stark.
Samtidigt dyker en motsatt stimulus upp. Det är därför den inledande intensiteten med tiden ger vika för en viss känslomässig “neutralitet”.
Om en frånvaro inträffar sker dock en avkompensation. Vår inledande stimulus försvinner och endast vår korrigerande stimulus finns kvar och förstärks. Vi upplever detta genom sorg, irritabilitet och motsägelsefulla känslor.
En kemisk fråga
Alla känslor uppkommer organiskt. Det betyder att för varje känsla finns det en motsvarande fysiologisk process som involverar kemiska förändringar i hjärnan. När vi älskar någon gör vi det inte bara med själen, utan med ämnen i det periodiska systemet och hur de uttrycker sig i våra kroppar.
Det är därför en närståendes frånvaro inte bara är ett emotionellt vakuum; det finns massor av oxytocin, dopamin och serotonin som genereras av förälskelse.
När dessa kemikalier inte finns där så drabbas kroppen av obalanser. Det tar tid för en ny motsatt process att inträffa: en korrigerande stimulus som återställer kroppen till jämvikt.
Så vad är syftet med att känna till allt detta? Endast för att förstå att en närståendes frånvaro har djupa implikationer för både kropp och sinne. Att vi måste genomgå en process av återanpassning för att finna balans, och denna process kan ta ett tag.
Ofta måste vi bara låta denna process ske. Vi måste lita på att vi är designade för balans.