Saudade: Vilken känsla uttrycker detta portugisiska ord?

28 januari, 2018
 

Saudade är den där tomma känslan vi får när en person som vi älskar är långt borta. Det är den där flamman som brinner inom oss som aldrig kommer släckas… Den varma brisen som får vårt minne av hemmet att vakna. Eller den där melankoliska känslan av att veta att någon eller något kanske inte kommer tillbaka till oss.

Saudade är närvaron av frånvaro. Att man önskar någon eller något som man har ett fint minne av, men som är något som antagligen kommer stanna kvar i det förflutna. En djup känsla som är som en blandning av ledsamhet och omtanke, som lämnar kvar en insikt att något aldrig kommer att komma även om vi håller kvar vid hoppet.

“Saudade för en bror som bor långt borta.
Saudade för ett vattenfall under barndomen.
Saudade för smaken av en frukt som man aldrig hittar igen.
Saudade för den far som dog, för den påhittade vän som aldrig existerade…
Saudade för en stad.
Saudade för oss själva, då vi ser att tiden inte förlåter oss. Allt detta gör ont.
Men det som gör mest ont är det som har att göra med någon man älskar.”
-Miguel Falabella-

Saudade, ett kraftfullt ord

Det finns inget ord inom svenskan som för samman den där speciella känslan som kommer från ett lyckligt minne som även gör ont. Men det finns det inom portugisiskan. Den uttrycker det med detta vackra och mystiska ord som är fullt av mening.

Många filologer och lingvister har studerat det och försökt se var det kommer från. Men de kan inte komma överens. Det är även riktigt svårt att komma överens om vad det verkligen innebär.

 
Blommor och regn

Det är abstrakt och svårt att precisera. Detta ord omfattar en hel samling av känslor. De ger upphov till något som är långt borta via känslor i nuet. Manuel Melo, en portugisisk författare beskrev det som “bem que se padece i mal que se disfruta” (godheten vi lider av och det dåliga vi njuter av).

Vi kan även se det från ett filosofiskt perspektiv. Ramon Piñero beskriver termen som ett sinnestillstånd som kommer från en känsla av ensamhet. Dessa olika typer av ensamhet kan därför ge upphov till olika former av saudade. Det finns en som vi kan se i våra omständigheter (objektivt), och en vi upplever i det privata (subjektivt).

Andra förklaringar binder samman det med våra försök att återvända till en grundläggande känsla av säkerhet. Exempelvis, genom “dödsinstinkten” som doktor Novoa Santos förklarar. Eller genom det emotionella uppvaknande som vår födelseplatser ger upphov till. Meningen med detta ord omfattar så mycket, men vi kan hålla med om att det är ett psykologiskt tillstånd.

Bortom nostalgi

Folk definierar det ibland som nostalgi, men det är ett ord som går långt bortom nostalgins väggar. Det är en känsla att man inte bara saknar något. Det går ännu längre: att man är medveten om vikten av de specifika personerna och tillfällena som man upplevde under livet. Att vi vet att inget kommer vara detsamma inom oss längre.

 

Som vi har sagt innebär denna term att vi bryter en våg på vår medvetenhets strand. Ett stormigt hav där frånvaron får en känsla av närvaro genom att överflöda vår inre värld.

Det är då vi kommer ihåg de ögon som vi aldrig kommer se igen. Eller den hud som vi aldrig kommer röra igen. Doften av den plats vi växte upp vid, eller den bakgård där vi lekte som barn. Allt detta samtidigt som vi ser solen gå ner sakta men säkert långt borta från våra hem. Det är där lyckan av minnet och ledsamheten av frånvaron möts.

Kvinna vid stranden

Skribenter under romantiken förstod detta också, för som författaren Miguel Falabella sade kommer den kraftfullaste saudade från en person som vi fortfarande älskar väldigt mycket. Den som vi associerar med den tomhet som kommer från att veta att det är omöjligt att vara tillsammans igen.

Men vi accepterar det som ödet, och då en ledsam vind rör vid vårt ansikte kommer vi ihåg hur lyckliga vi var. Ett vackert men också smärtsamt sätt att älska…

Att lindra det bitterljuva minnet

Det gör ont, men en sida av det är lycka. För när vi känner av det så går det utöver våra känslor. Vi kommer ihåg lyckan och känner av ledsamheten. Vi vet samtidigt att vi inte kan få lyckan tillbaka.

 

Det är att lära sig hur man bevarar detta paradoxala minne.

“Saudade är det som jag kände då jag skrev och vad du antagligen känner efter att du har läst klart.”
-Miguel Falabella-

Det innebär att man känner av livet med varje atom i ens kropp. Och att vi lär oss uppskatta allt runt omkring oss. Varje tillfälle, varje detalj, varje person. Allt detta kan väcka unika känslor inom oss någonstans mellan smärtan och lyckan.