Sensorisk deprivation och dess skrämmande effekter
Forskare har intresserat sig för sensorisk deprivation alltsedan 1950-talet. De första dokumenterade studierna gjordes då, men det är dock möjligt att det gjorts studier vi inte känner till i ämnet redan före det decenniet. Forskare från McGill University i Montreal i Kanada var de första som genomförde relaterade experiment med frivilliga deltagare.
Vi kan, i den mest grundläggande betydelsen av uttrycket, definiera sensorisk deprivation som den partiella eller totala begränsningen av stimuli som appliceras på en eller flera sinnen. Det innebär att man blockerar syn, hörsel, känsel, eller allt samtidigt. Människor har historiskt använt denna typ av metoder både för terapeutiska ändamål och forskning, liksom för tortyr.
Tyvärr uppkom intresset för sensorisk deprivation främst på grund av det sistnämnda ändamålet: dess effektivitet som ett tortyrinstrument. Efter andra världskriget framkom rapporter om fångar som torterades, ej genom att bli slagna, utan genom sensorisk deprivation till den punkt att de bekände eller gav upp. Det var alltså en tillräcklig tortyr att beröva deras sinnen på stimuli, för att åstadkomma stora förändringar i deras viljestyrka.
Villkoren för experimenten
I princip använde experterna bara tre typer av experimentella förhållanden beträffande sensorisk deprivation. Åtminstone är detta fallet för de studier vi känner till.
Bexton, Heton och Scott genomförde den första studien år 1954. Den andra studien genomfördes av Wexler, Mendelson, Liederman och Solomon år 1958. Och den tredje är Shurleys studie från 1960.
- Första situationen: den sensoriska deprivationen är inte absolut. Försökspersonen ligger på en säng i ett isolerat men upplyst rum. Försökspersonen bär mörka glasögon, handskar och några pappkapslar på händerna. Personen befinner sig under dessa förhållanden i två till sex dagar.
- Andra situationen: försökspersonen lägger sig på en madrass inuti en kapsel som begränsar dennes rörelser. Denna kapsel är ett rum med tomma väggar och en minimal mängd ljus. Försökspersonen förblir i denna situation under 36 timmar.
- Tredje situationen: forskarna sänker ned den helt nakna försökspersonen i en vattentank. Personen bär en mask som gör att denne kan andas, men inte se eller höra något. Försökspersonen rör inte vid tankens botten och förblir i denna situation så länge denne kan klara det.
Sensorisk deprivation och perceptuella processer
Forskarna utvärderade i första hand huruvida dessa tillstånd, i dessa experiment, förändrade de perceptuella processerna. De drog slutsatsen att de gjorde det. Den berövande upplevelsen resulterade framförallt i starka visuella störningar. Försökspersonerna började se statiska föremål vara i rörelse och ändra form eller storlek.
De började se saker som att väggarna rörde sig och bord vandrade längs golvet. Och de hade också en högre visuell känslighet. Efter flera dagar uppfattade de stimuli långsammare. Deltagarna började se räta linjer formade som bokstaven “S”. De upplevde också andra hallucinationer.
Samtidigt upplevde de också en generell desorientering när det gällde känsel och uppfattningen av tid och rum. I ett av experimenten visade forskare hur effekterna av social isolering liknar effekterna av sensorisk deprivation.
Kognitiva effekter
Många av försökspersonerna uppgav att de ville använda sin deltagarperiod i experimentet för att tänka på personliga problem som de inte hade haft tid för. I början kunde de göra det, men allteftersom timmarna gick blev det allt svårare för dem att koncentrera sig på sina tankar. Efter en viss tid kunde de inte ens räkna till 30.
Forskarna fann att försökspersonernas förmåga att memorera och bibehålla information förbättrades efter experimenten. Samtidigt minskade dock förmågan till abstraktion, generalisering och att förstå och lösa matematiska problem.
Överraskande nog får personer som genomgått sensorisk deprivation en ökad kapacitet för lärande, i jämförelse med dem som inte gjort det. Men deras motoriska färdigheter försämras markant, särskilt efter att de har varit berövade på stimuli i 48 timmar eller mer.
Några intressanta slutsatser om sensorisk deprivation
Enkelt uttryckt visade alla experiment att det är möjligt att framkalla tillstånd av pseudopsykos genom sensorisk deprivation. Det är alltså en tillfällig psykos det handlar om. Vi lägger till prefixet “pseudo”, för när experimentet är över och försökspersonerna återgår till sina normala liv, återfår de också alla sina normala förmågor.
Ett av de mest intressanta resultaten var att så kallade “normala” människor upplevde hallucinationer under sensorisk deprivation. Detta skiljer dem från personer diagnostiserade med schizofreni, vars hallucinationer tenderade att försvinna.
Sammanfattningsvis fann forskarna att varje individs personlighet spelar en roll i hur denne kommer att uppleva sensorisk deprivation. Alla försökspersoner anstränger sig för att anpassa sig till förhållandena, men en stor del av dem tenderar att fokusera på det förflutna och bli deprimerade. Nästintill samtliga av dem blir mycket mer mottagliga för suggestioner. Personer utsatta för sensorisk deprivation blir därför, i högre grad, påverkade på ett djupare plan av effekterna av psykologisk tortyr såväl som psykoterapi.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Ardila, R. (1970). Privación sensorial. Revista Interamericano de Psicologia, 4, 253.