När terrorismens skugga leder oss till hjälplöshet

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 29 april, 2023

Det sägs ofta att det inte finns någon större brist på frihet än den osäkerhet som rädslan ger upphov till. Terrorism och de attacker som vi har upplevt har inte enbart påverkat själva offren; de emotionella och psykologiska effekterna av terrorismens skugga drabbar oss alla.

Terrorism är nu något som även har nått oss. Offren befinner sig inte längre bara i Mellanöstern. När dåden bara inträffade där tänkte vi inte så mycket på händelserna, men det har förändrats nu eftersom terrorismen även drabbar oss.

Terrorismen representerar ett allt större globalt hot som påverkar oss alla. Ett hot som även har sina egna effekter. Bland dessa ser vi en märkbar brist på trygghet samt en oro inför vad framtida attacker kan föra med sig.

Dessa attacker är oförutsägbara, vilket leder till att vi lever med rädsla, och många gånger börjar man dessutom att misstro sina egna institutioner. Vi får bemöta nya emotionella och psykologiska krav, och vi måste lära oss hur vi ska kunna konfrontera dem.

Terrorismens skugga och dess psykologiska påverkan

Vi har ofta fått höra att världen aldrig blev densamma igen efter 11 september-attackerna i USA. Många menade att våra samhällen hade drabbats av en kris på grund av den rädsla som hade drabbat oss. Denna rädsla gjorde dessutom att man införde fler kontrollfunktioner. Vissa maktstrukturer förstärktes och alla arbetade med ett mål i tankarna – säkerhet.

Vi måste vara medvetna om att säkerhet i själva verket innebär en avsaknad av rädsla. Det är dessutom en mänsklig rättighet att varje persons fysiska och mentala rättigheter försvaras och skyddas. När detta inte är fallet tappar vi vår känsla av kontroll och vår sociala och personliga utveckling begränsas.

Terrorns och hjälplöshetens effekt

Enligt en studie utförd vid Internationella Universitet i Valencia finns det två fenomen som förklarar hur terrorismens skugga påverkar oss:

• Det förekommer först och främst en dominoeffekt som skapar flera “expansiva cirklar” efter själva förödelsen. Den första vågen påverkar själva offren och deras familjer. Den andra vågen påverkar samhället, staden eller hela regionen. Denna emotionella påverkan är så stark att det slutar med att man utvecklar en känsla av rädsla och hjälplöshet inför tanken på framtida attacker.
• Smittoeffekten. Denna effekt uppstår inte bara när man har haft kontakt med ett direkt offer för terrorism, utan även när medier och institutioner förstärker rädslan och osäkerheten ännu mer.

Det uppstår därmed en dominoeffekt utan att vi genomlever attacken personligen. Först blir vi chockade av händelsen. TV-kanaler, sociala nätverk och de konversationer vi har med andra kommer sedan att öka denna känsla av hjälplöshet, och den kan även begränsa vår livskvalitet och vårt beteende. Vi slutar resa och misstror vissa kulturella grupper.

Vi får inte låta oss bli rädslans fångar

Det finns en intressant artikel som publicerades i tidskriften Psychology Today. I den menar man att terrorismen har vunnit när var och en av oss utför alla dessa beteenden:

• Vi slutar resa eller ställer in våra resor.
• Är rädda hela tiden under dagen och fruktar att vi ska bli attackerade.
• Vi misstror våra egna institutioner.
• Känner ett behov att flytta våra familjer till en säkrare plats.

Psykologen Ordoñes Dïaz berättar i en artikel att målet med terroristattackerna framförallt är att skapa en psykologisk effekt som har en stor social påverkan.

Vi kanske inte kan få ett slut på dessa typer av missöden som uppstår på grund av terrorismens skugga. Den politiska situationen och mörka motiv i relation till geostrategi och vapen får oss att känna oss som marionetter.

Men för att bemöta denna ångest måste man förhindra att rädslan får övertaget. Något så enkelt som att låta oss själva ha ett normalt liv och att relatera till och respektera andra människor kan hålla oss lugna och balanserade. Man kan dessutom bli hjälpt av att uppskatta mänskliga värderingar.

Vi skulle därför vilja avsluta denna artikel med en reflektion. Tänk på vad den berömde filosofen Fernando Savater sade: “Det viktigaste, intellektuellt sett, är inte att förstå terroristernas motiv, utan att bekämpa dem utan att ta till deras vapen”.