Kroppens förmåga att uppfatta smärta och temperatur

2 december, 2019
Att kunna uppfatta smärta och temperatur är oerhört viktigt för människans överlevnad. Så hur är det möjligt för kroppen att göra detta? Hur når denna information hjärnan?

Har du någon gång undrat hur det är möjligt för dig att uppfatta smärta? Eller hur du kan veta om föremål är varma eller kalla? Hur har människor fått denna förmåga som är så viktig för vår överlevnad?

I denna artikel ska vi tala om det somatosensoriska systemet, vilket inte bara gör att vi kan registrera smärta och temperatur, utan även ansvarar för proprioception, vilket gör kroppen medveten om läge, ställning, rörelse, mm.

Det somatosensoriska systemet är ett av kroppens största system. Det bearbetar sensorisk information (d.v. s. smärta och temperatur) från soma (kroppen) och huden. Systemets receptorer är fördelade över hela kroppen.

Det finns två typer av somatosensoriska system:

  • Det kutana somatosensoriska systemet. Detta system utgår från receptorer i huden. Det är ett perifert system med kinestetiska receptorer som inhämtar information som har att göra med kroppens läge och rörelse. Dessa receptorer sitter nära leder och senor.
  • Det organiska somatosensoriska systemet. Detta system har receptorer i ben, muskler och mage. Det är ett inre system.

Receptorer gör att vi kan uppfatta smärta

Det kutana somatosensoriska systemet: nyckeln till att uppfatta smärta

Om du vill veta hur människor kan uppfatta smärta och temperatur måste du förstå hur kutana känselreceptorer fungerar. De känsligaste av dessa receptorer finns i huden och de kan ge upphov till smärta.

Huden är kroppens största organ, och därför är det även det område som har flest receptorer. Det finns många känselreceptorer som är samordnade på olika sätt runt om i kroppen.

De avgör känsligheten för stimuli och de fyra förnimmelser som man kan uppleva genom huden: tryck, vibration (beröring), smärta och temperatur.

Har kroppshår någon betydelse?

Det är skillnad på hud med hår och hud utan hår. Större delen av huden på din kropp är täckt av hår. De delar av huden som saknar hår har faktiskt mycket fler receptorer, vilket gör den mer känslig.

De känsligaste sensoriska organen är läpparna, de yttre könsorganen och fingertopparna. Det är dessa kroppsdelar som har störst koncentration av känselreceptorer.

Även om det inte finns några definitiva studier som befäster detta så tror forskare att hud med hår är känsligare för vibrationer och beröring, eftersom dessa får håret att röra sig.

Vilken typ av känselreceptorer finns det i huden?

Kutana receptorer kan indelas i två grupper: fria nervändar (FNE) och inkapslade nervändar (känselkroppar).

Fria nervändar är nervfibrer som går ut i huden. De är förmodligen de enklaste känselreceptorerna. De finns överallt i huden och är de som är mest känsliga för smärtupplevelser.

Även om de också kan registrera andra förnimmelser, så är de särskilt lämpade för att uppfatta smärta.

Transduktionsmekanismen i de fria nervändarna aktiveras när en viss del av nervänden sträcks, vilket gör att natriumkanalerna öppnar sig. Detta leder till membrandepolarisering, vilket skapar en aktionspotential.

Sammandragning kan utlösa transduktion vid kalla temperaturer och utvidgning vid varma temperaturer.

Inkapslade receptorer

Inkapslade receptorer är en sorts kutana känselreceptorer. Namnet talar för sig själv; de sägs vara inkapslade för att de är omgivna av en kapsel. Somliga forskare delar in dem i fyra grupper, andra i fem.

De klassificerar dem på följande sätt:

Pacinis kroppar: känsliga för tryck och beröring

Dessa receptorer finns främst i hårlös hud, även om de också förekommer i hud med hår. De är tätt grupperade i läppar, bröstkörtlar och yttre könsorgan.

Pacinis kroppar är särskilt känsliga för tryck och vibration, och mindre känsliga för smärta och temperatur.

Ruffinikroppar

Detta är små inkapslade receptorer. Deras nervändar liknar fria nervändar, bortsett från att bindväv omger dem. De finns i hårbetäckt hud och de reagerar på lågfrekvent vibration.

Meissnerkroppar

Dessa receptorer är avsedda att förnimma lätt beröring. De finns i hårlös hud och särskilt i dermala papiller.

Krauses känselkroppar

Krauses känselkroppar finns uteslutande mellan slemhinnor och torr hud. Deras nervtrådar är inte myeliniserade och de är ytterst känsliga för tryck. De har den lägsta tröskeln för tryck i hela kroppen.

Merkels skivor

Merkels skivor är också lokaliserade i de dermala papillerna. Det är receptorer som anpassar sig långsamt och som bara reagerar på kontinuerliga stimulansändringar, såsom temperaturförändringar.

Kroppens sätt att uppfatta smärta

Din kropp har ett adaptivt varningssystem som gör att den kan uppfatta smärta och temperaturer. Det hjälper dig att undvika sådant som kan skada dig, även om emotionella, psykologiska och sociala faktorer också påverkar smärtupplevelser.

Även sådana saker som läkemedel, placebopreparat och hypnos kan inverka på ditt sätt att uppleva smärta.

Med andra ord är smärta en mycket subjektiv upplevelse. Detta tyder på att det måste finnas neuronala mekanismer som modifierar eller stör smärtöverföringen och den beror inte enbart på kutana känselreceptorer.

Det finns två typer av smärta:

  • Undviklig smärta. Lämpligaste reaktionen är att dra sig undan från källan till smärtan.
  • Oundviklig smärta förekommer på perifer och central nivå. Som namnet antyder är det en smärta man inte kan undgå.

När det gäller oundviklig smärta har forskare observerat att det finns molekylär information som är kopplad till smärtan. När du känner smärta utsöndrar de skadade cellerna histamin och prostaglandin.

Histaminet sänker cellens smärttröskel. Prostaglandinet gör de skadade cellerna mer känsliga för histaminet, vilket ytterligare påverkar smärttröskeln. Den här typen av smärta involverar skadade vävnader.

Det finns läkemedel som blockerar histamin (antihistaminer) och prostaglandin (acetylsalicylsyra, även känt som aspirin).

Kan man blockera smärta?

Studier pekar på thalamus när man talar om centraliserad smärta. Trots att smärtan är anpassningsbar, så kan den påverka beteendet om den är mycket intensiv.

Detta kan vara kontraproduktivt och en del människor undrar om det går att helt undvika smärta. Kan man på något vis blockera thalamus?

Smärtlindring går normalt under beteckningen analgesi. Emotionella och fysiologiska faktorer påverkar denna process.

Dock händer det att människor som drabbats av stroke märker att deras skada eller blockeringen av den ventrala bakre kärnan i thalamus ofta sammanfaller med en förlust av kutana förnimmelser.

Med andra ord förlorar de ytliga sensationer, som beröring och smärta.

På liknande sätt medför skador i de intralaminära kärnorna att djupa smärtor blockeras, men de har ingen inverkan på kutana känsloupplevelser.

Dorsomediala kärnor hänför sig till det limbiska systemet och de emotionella effekter som smärtan normalt medför.

Thalamus är viktig för att vi ska uppfatta smärta

Uppfattningen av temperatur

Människans uppfattning av temperatur är relativ, eftersom vi inte har några känselreceptorer som ger oss absolut information om temperaturer. Vi kan bara uppfatta snabba växlingar i temperatur.

Exempel på detta är när man flyttar sin hand från mycket kallt vatten till mycket varmt vatten.

Det finns två typer av receptorer, en för kyla och en för värme. De är heterogent fördelade över hela huden. Köldreceptorerna finns närmare överhuden, medan värmereceptorerna befinner sig längre ner i huden.

Receptorerna är av samma typ, men de är lokaliserade på olika nivåer i huden.

Deformation av membran eller receptorer, p.g.a. utvidgning eller sammandragning av huden, är det som förorsakar transduktion. Denna deformation öppnar membranet eller natriumkanalerna.

Om receptorerna är för nära varandra upplever man värmen mer intensivt. Kärnorna i thalamus som gör det svårt att uppfatta kyla eller värme är de intralaminära kärnorna och de ventrikulära kärnorna.

Det är alltså intressant att vår förmåga att uppfatta smärta och temperatur beror på små receptorer i huden i samverkan med thalamus.

Sammanfattningsvis kan vi säga att alla dessa funktioner tycks ha utvecklats för att säkra den mänskliga överlevnaden.

  • Dickenson AH. Pharmacology of pain transmission and control. En: Gebhart GF, Hammond DL, Jensen T (eds). Proceedings of the 8th World Congress on Pain, Progress in Pain Research and Management, IASP Press, Seattle, 1996: 113-121.
  • Villanueva L, Nathan PW. Multiple pain pathways. En: Devor M, Rowbotham MC, Wiesenfeld-Hallin Z (eds). Progress in Pain Research and Management Vol 16, 2000; IASP Press, Seattle, 371-386.