Utbildning i fängelser: modeller och fördelar

14 juli, 2019
Utbildning i fängelser är inte bara en utmaning. Det är en rättighet och en deontologisk princip som bör sträva efter att utveckla varje fånges självgång, trots deras inlåsning.

Det pågår en debatt om huruvida utbildning i stängda miljöer såsom fängelser är effektiva. Är det en form av utopi? Kommer studenterna att märka av resultat? Det finns många åsikter om utbildning i fängelser, och det finns faktiskt en gren av social utbildning som kallas social fängelseutbildning som kan ge mer insikt i dessa frågor.

”Folk diskuterar huruvida du verkligen kan utbilda någon som sitter fängslad. Om du erbjuder utbildande eller frigörande socialutbildande utövning i ett stängt, bestraffande och våldsamt sammanhang. Är det en utopi? En paradox? En motsägelse?”

-José del Pozo och Fanny T. Añaños-

Scarfó (2002) förklarar att utbildning är grunden till medborgarens identitet. ”Han som inte mottar eller använder denna rätt förlorar möjligheten att höra till samhället. Han kan inte delta på ett ordentligt sätt eller bli en sann medborgare som utövar sina rättigheter och fullföljer sina plikter till fördel för ett samhälle i utveckling.”

Från dessa idéer uppstod resolutionen om utbildning på kriminalvårdsanstalter. Den var en produkt av den femte Världskongressen i utbildning (Berlin, Tyskland, juli år 2007). Den här resolutionen förklarar behovet av att inkludera social utbildning på kriminalvårdsanstalter.

Utbildning i fängelser är inte bara en utmaning. Det är en rättighet och en deontologisk princip som bör sträva efter att höja varje fånges självgång, trots deras inlåsning.(2)

utbildning i fängelse

Fängelseutbildning och dess teorier

Låt oss titta närmare på några av de olika teorier angående utbildning i fängelser för att bättre kunna förstå den här speciella grenen av social utbildning.

Psykopatologiska teorier

Den här typen av teorier tolkar de kriminella handlingarna genom de individuella psykopatologiska och biologiska faktorerna. De har varit väldigt relevanta under brottslighetens och fängelsevårdens historia. Författare som Eysenck är bra exempel på dessa modeller.(1)

Det är också viktigt att nämna att det inom den socialpsykologiska tankeskolan finns andra författare med idéer som inte enbart beaktar individuella personlighetsfaktorer. (3,4)

Sociologiska teorier

Dessa typer av teorier är relaterade till multidimensionella och strukturella faktorer. Därför baseras de på iden att system och sociala, utbildningsmässiga, kulturella eller familjära förhållanden influerar kriminaletiologi. (1) Några exempel på detta är teorin om ojämställda möjligheter samt teorin om social avvikelse.

Socio-pedagogiska teorier

Professor Miguel Melendro förklarar att vi under det senaste århundradet har utvecklat perspektiv och modeller som berikar och markant förbättrar de socio- pedagogiska interventionsmetoderna för missgynnade befolkningar.

Således följer här några av de vetenskapliga grenar som spelat en roll i utformningen av socio-pedagogiska modeller för utbildning i fängelser:

  • Behavioristiska tillvägagångssätt
  • Dynamiska perspektiv
  • Konstruktivism
  • Systematisk familjeterapi
  • Kompetensmodell
  • Populär utbildning

Socio-pedagogiska program på kriminalvårdsanstalter

Enligt Garrido och Gómez (1195) har utbildning i fängelse traditionellt följt vetenskapliga tekniska modeller (inom den medicinska ramen av den beteendemässiga traditionen som söker anpassning av ämnet och läggs fram med en positivistisk pedagogik).

Klassiska utbildningsmodeller i fängelser försöker få studenterna att reproducera vissa sociala strukturer utan att ta hänsyn till kontextmässiga eller sociokulturella variabler. (1)

De program som fängelser använder mest är vanligtvis korrigerande. De baseras ofta på beteendemässiga modeller av förstärkning eller bestraffning. De som använder sig av dessa modeller har en tendens att tro att de är de bästa alternativen. Dessa modeller kan även delas in i fyra grupper:

Det finns även fler mänskliga och uppdaterade modeller. De är som följer:

Deltagande modell

I den deltagande modellen bör socio-pedagogisk rehabilitering i fängelser innefatta hela fängelsegemenskapen, men framförallt fångarna.

Följaktligen är iden den att var och en utför processen tillsammans och att fångarna frivilligt påtar sig rehabiliteringsprocessen. (1,9)

Självständighetsmodellen

Detta är individualiserade samt grupp utbildnings modeller. (10)

Könsbemyndigande modell

Dessa kan ha dubbeleggade tillvägagångssätt. Den första är att hjälpa internerna att komma över den sociokulturella och strukturella kriminaliseringen av kvinnor med kriminell bakgrund (11, 12). Det andra är att utveckla jämställdhet mellan män och kvinnor i fängelsemiljön (13, 14).

Kunskaps- och pedagogiska handlingsmodeller

Den avgörande aspekten hos dessa modeller är en kollektiv konsensus om arbetet som internerna utför i fängelset. Det lägger också vikt vid internernas njutning av vad de gör, och den utbildningsmässiga relationen mellan interner och lärare (1).

om utbildning i fängelse

Befrielsemodeller

Dessa modeller tror att återintag förnyar fängelsets intervention på de professionella och strukturella planen. Därför är utmaningen att konvertera fängelseutrymmen och koncept till möjligheter till frihet.

Som du kan se finns det många olika alternativ till alternativa modeller angående utbildning i fängelse. Det verkar dock fortfarande som om de beteendemässiga och individuella modellerna fortfarande regerar idag. Tror du att det är möjligt att utveckla någon av dessa modeller inom en snar framtid?

  1. del Pozo Serrano, F. J., & Añaños-Bedriñana, F. T. (2013). La Educación Social Penitenciaria:¿ De dónde venimos y hacia dónde vamos?. Revista complutense de educación, 24(1), 47-68.
  2. AYUSO, A. (2003). Visión crítica de la reeducación penitenciaria en España. Valencia: Nau Llibres.
  3. GLASER, R. (1984). Education and thinking: The role of knowledge. American Psychologist, 13, p.p.145-182.
  4. Vygotsky, L. S. (1980). Mind in society: The development of higher psychological processes. Harvard university press.
  5. Cloward, R., & Ohlin, L. (1960). Delinquency and Opportunity: A Theory of Delinquent Gangs. New York, NY: FreePress.
  6. Wilklins, L. T. (1965). Social Deviance: Social Policy, Action, and Research. Prentice Hall.
  7. Garrido, V., & Gómez, A. M. (1995). La educación social en el ámbito penitenciario. Comunicación, lenguaje y educación, 7(3), 53-60.
  8. Morris, E. K., & Braukmann, C. J. (1987). The dimensions of applied behavior analysis for crime and delinquency. In Behavioral Approaches to Crime and Delinquency (pp. 27-59). Springer, Boston, MA.
  9. Ayuso, A. (2000). La intervención socioeducativa en el tratamiento penitenciario. Pedagogía social: revista interuniversitaria, (6), 73-99.
  10. Pantoja, L. (2010). Actuación socioeducativa con mujeres presas: el papel de los educadores social. Las mujeres en las prisiones. La educación Social en contextos de riesgo y conflicto, T. Fanny Añaños (coord.). Barcelona: Gedisa, 101-122.
  11. Juliano, D. (2010). La criminalización de las mujeres. Estigmatización de las estrategias femeninas para no delinquir. Las mujeres en las prisiones. La educación social en contextos de riesgo y conflicto, 25-44.
  12. Almeda, E. (2010). Privación de libertad y mujeres extranjeras. Viejos pre.
  13. YAGÜE, C. (2008). Mujeres y madres en prisión. Intervención basada en necesidades y demandas. enFanny AÑAÑOS, Francisco J. DEL POZO, e Iosifina MAVROU (coords.), Educación social en el ámbito penitenciario: mujeres, infancia y familia Natívola SL, Granada.
  14. Yagüe, C. (2010). Panorama actual de la situación de las mujeres y madres en los centros penitenciarios españoles. El programa de igualdad. Las mujeres en las prisiones. La educación Social en contextos de riesgo y conflicto. Barcelona, 183-200.