Emily Dickinson och hennes inre demoner

Emily Dickinson spenderade de sista 20 åren av sitt liv inlåst i sitt rum. Hon bar alltid vitt, led av migrän och bad om att få begravas i en vaniljdoftande vit kista.

Skriven och verifierad av psykologen Valeria Sabater.

Senaste uppdateringen: 27 december, 2022

“Man behöver inte vara i en kammare för att vara hemsökt,”  sade Emily Dickinson. Få figurer inom poesivärlden har varit så mystiska ur ett psykologiskt hänseende. Enligt diverse experter ger verk som “Det var en begravning i min hjärna” oss en inblick i varför hon beslutade sig för att stanna i sitt rum hela dagarna och isolera sig från världen och samhället.

Det har funnits mycket spekulationer om de möjliga psykologiska sjukdomar den berömda amerikanska poeten kan ha lidit av. Hennes isolering började 1864 när hon var runt 30 år gammal och fick sitt slut när hon dog vid 55 års ålder. Under denna period valde hon att klä sig i vitt och inte lämna rummet.

Men isoleringen lät henne leva sig in i sitt litterära arbete. Utan tvivel ledde ensamheten till att hon fick tillräckligt med inspiration för sina konstnärliga skapelser. Men sakta men säker blev hon inte mycket mer än ett spöke bakom ett fönster. Hon kunde inte ens närvara vid sin pappas begravning, som hölls i vardagsrummet i samma hus.

2003 publicerade Dr. David F. Maas från Texas A&M University en intressant studie vid namn “Reflections on Self-Reflexiveness in Litterature.” I den analyserade Maas Emily Dickinson och hennes emotionella tillstånd.

Sedan dess har man genomfört fler studier, och genom dem kan vi få en grov uppfattning om de inre demoner som slukade Dickinsons liv. Ironiskt nog var det samma demoner som otvivelaktigt gav henne kreativa impulser.

Emily Dickinson och hennes inre trummor

Poeter har alltid haft den fantastiska förmågan att leva sig in i sina komplexa sinnen. Ta Edgar Allan Poe som exempel, som i sin dikt “Ensam” skrev: “Från barndomens timme har jag inte varit. Som andra var – jag har inte sett. Som andra sett – jag kunde inte bringa. Mina passioner från en vanlig källa.”

Av någon anledning har många av dessa extraordinärt briljanta poeter även varit psykiskt sjuka. Och de var alltid medvetna om sitt unika tillstånd. Emily Dickinson skrev i sin dikt “Det var en begravning i min hjärna” att hennes galenskap var hennes mest gudomliga sinne. Den lät henne skriva om och känna de djupaste av svårdomar.

Migrän

Något man måste förstå om Emily Dickinson är att hon, likt många andra, inte led av ett enda psykologiskt tillstånd. Det finns bevis för att hon led av många andra typer av problem, såsom migrän.

Social ångest och agorafobi

Vissa experter på Emily Dickinson och hennes verk har lagt fram en intressant idé. Enligt dem så var valet att isolera sig från världen i sitt rum ett sätt att bättre koncentrera sig på sitt arbete. Vissa aspekter måste dock tas i beaktning:

• Först och främst att hennes isolering var absolut. Hon tog inte emot några besökare och träffade inte sin familj, trots att de levde i samma hus.
• Emily föredrog att kommunicera med sina bröder och syskonbarn från bakom sin dörr.
• Hon skrev även brev till sina vänner.

Dåtidens läkare informerade hennes familj om att Emily led av en sällsynt sjukdom vid namn “nervutmattning”. Nuförtiden kopplar psykiatriker dessa symptom till social ångest och allvarlig agorafobi.

Hade Emily Dickinson schizotyp störning?

I sin bok Wilder Than the Sky: Essays and Meditations on the Healing Power of Emily Dickinson talar Cindy MacKenzie om hur Dickinson använde poesi för att hantera sin sjukdom. Hon var alltid väldigt medveten om att något var fel med henne. På samma sätt visste hon att dessa inre demoner, som hon kallade dem, grumlade hennes resonemang, sinnen och balans.

Steven Winhusen, läkare vid Johns Hopkins University, utförde en intressant studie om Emily Dickinson. Enligt honom led den berömda poeten av schizotyp störning. Det finns olika aspekter som ger uppbackning till hans slutsatser, inklusive den väldigt grafiska information hon avslöjar i sina dikter, hennes behov av isolering och sättet hennes handstil försämrades. Hennes tankar, kreativa geni och känslorna som genomsyrar hennes dikter passar otvivelaktigt in på denna diagnos.

Slutsats

Emily Dickinson dog troligen av nefrit den 15 maj, 1886. Det var samma njursjukdom som intressant nog tog Mozarts liv. Hon begravdes på stadens kyrkogård i en kista med vaniljdoft, i enlighet med instruktionerna hon lämnade efter sig.

Anledningen till henne isolering kommer alltid vara en gåta. Även om hon tog med sin hemligheten i graven, lämnade hon efter sig ett stort arv. Trots det enorma lidande hon genomgick så lämnade hon en otrolig gåva till världen i sitt arbete, troligen tack vare dessa “inre demoner”.