Fasorienterad behandling för dissociativa störningar

Idag ska vi förklara hur människor som har fått extremt djupa sår av trauma ofta upplever dissociation.

Skriven och verifierad av psykologen Gorka Jiménez Pajares.

Senaste uppdateringen: 19 april, 2023

Trauma påverkar människors minne. Till exempel kan de uppleva perioder i sina liv då de kan komma ihåg endast lite eller ingenting om sitt tidigare liv. Det är känt som dissociativ amnesi. Du kanske också har hört historier om människor som har dykt upp långt ifrån sina hem, utan något minne av vart de skulle eller var de kom ifrån. Detta kallas dissociativ fugue. Dessa är båda exempel på dissociativa störningar. De är kliniska tillstånd för vilka intervention är komplext. I den här artikeln ska vi undersöka fasorienterad behandling.

Alla kan uppleva dissociation. Faktum är att det är helt normalt. Det skyddar dig från händelser som är psykologiskt hotande. Har du till exempel någonsin känt dig “frånkopplad” inför en situation som överväldigade din hanteringsförmåga? Om ditt svar är ja, har du förmodligen upplevt dissociation.

Gränsen som skiljer dessa “normala” upplevelser från det patologiska slaget kallas “tid och återverkningar”. När dissociativa upplevelser råder över tid och försämrar en individs hälsa, överväger man den möjliga förekomsten av ett kliniskt tillstånd.

Fasorienterad behandling

Föreställ dig att en kruka faller i golvet. Den går i kras. Något liknande inträffar med minnen vid dissociation. Effekten av psykologiskt trauma kan splittra en del av psyket. Det separerar, skapar olika delar och producerar bristningar.

Dessutom hindrar de drabbades sinnen dem från att sätta ihop bitarna, vilket skyddar deras mentala hälsa. Faktum är att om de kunde sätta ihop dem, skulle de uppleva djup smärta.

Den forskning som finns tillgänglig hittills visar att patienter blir sämre om de inte får den typ av behandling där terapeuten bekräftar och arbetar med varje dissocierad del. Därför måste det första steget i varje intervention vara stabiliseringen av patientens symtom. När man väl har uppnått detta kan man gå vidare i processen med “föreningen” av de delar som är separerade och kopplade till traumat.

1. Stabilisering av patienten är första fasen av fasorienterad behandling

Syftet med den första fasen är att stärka och stabilisera patienten. Den fokuserar på att personen ska kunna reglera sina känslor och sina mellanmänskliga relationer. I grund och botten handlar det om att främja egenvård, kontakt med kroppen och förståelse rörande symptomen.

Tänk återigen på den krossade krukan på golvet. Innan delarna limmas ihop igen, måste de först plockas upp, ordnas, läggas på en slät yta och kontrolleras för att se hur de passar ihop.

I denna fas är det tillrådligt att patientens traumatiska minnen hålls inneslutna för att förhindra att de återaktiveras. Det beror på att personen fortfarande saknar verktygen för att undvika att detta händer. Det första steget är att skapa specifika förutsättningar så att patienten kan minnas med säkerhet.

I detta stadium har patienten en fobi för sin inre upplevelse och för de dissocierade delarna. Av denna anledning kommer konstruktionen av personens minne förmodligen att vara en progressiv process, med vissa punkter av klarhet.

2. Traumabearbetning: Integrering av traumatiska minnen

I denna fas av fasorienterad behandling är målet att bearbeta de känslor, tankar och kroppsliga förnimmelser som är kopplade till traumat. Det uppnår patienten genom att återuppleva den traumatiska situationen och verbalisera de intensiva känslor som denne känner. Övningen är mer än en emotionell frigörelse eftersom den innebär att patienten utvecklar och integrerar upplevelsen.

Målet är att konfrontera, arbeta med och integrera traumatiska minnen. Denna fas kan dock vara farlig. Det beror på att patienten har en fobi för sina traumatiska minnen och att återuppleva dem kan leda till återtraumatisering. Därför är det viktigt att specialiserade metoder används för detta ändamål, såsom EMDR eller sensorimotorisk psykoterapi.

3. Integrering av personlighet och rehabilitering

Ibland är det omöjligt att gå förbi den första fasen, än svårare att nå den sista. Ändå är det yttersta målet med terapin att organisera en identitet som är så stabil och enad som möjligt. Med det sagt är det i denna fas troligt att patienten har en fobi för konsekvenserna av sitt dagliga liv.

Denna sista fas är en av sorg. En sorg över patientens tidigare, nuvarande och framtida förluster. Dessutom är det viktigt att denne lär sig att ta riskerna med att leva ett normalt liv. Men detta kan återaktivera minnen relaterade till traumat. Om detta händer, rekommenderar man att patienten tillsammans med terapeuten går igenom de uppgifter som denne utfört i tidigare faser.

Slutligen rekommenderas att individuell intervention utförs med personer som lider av dissociation. Behandlingen kan pågå i flera år. Den kan faktiskt till och med pågå hela patientens liv. I dessa fall blir validering och den terapeutiska relationen särskilt relevant.