Att gå i sömnen enligt neurovetenskapen

22 januari, 2020
Att gå i sömnen har alltid varit ett intressant ämne för många, och det finns många anekdoter relaterade till det.

Att gå i sömnen är ett välkänt sömnproblem. En person som går i sömnen får ett undermedvetet uppvaknande som får denne att gå runt.

Folk som går i sömnen kan antigen gå runt slumpartat eller göra mer komplexa saker som att laga mat eller köra bil.

Att gå i sömnen har två definierande faktorer:

  • Komplexa beteenden
  • Ett förändrat medvetandetillstånd

Under en episod då personen går i sömnen så kan de uppvisa ett omedvetet beteende och kan inte reagera på externa stimulin, och de har en hög autonom aktivitet (svettningar, ökad hjärtfrekvens, etc.).

Om de vaknar upp under en episod så kommer de känna sig förvirrade. Å andra sidan så går de vanligtvis tillbaka till sina sängar själva och fortsätter sova som om inget hade hänt.

Kvinna som inte kan somna.

Sömnens stadier

För att förstå denna störning så måste du först förstå hur sömnen fungerar. När det gäller muskeltaktivering, hjärnaktivitet och ögats motoriska aktivitet så finns det två typer av sömn:

  • NREM-sömn (non-rapid eye movement). NREM-sömnen delas upp i N1 (då sömnen börjar och N2 (lätt sömn) och N3 (djup sömn).
  • REM-sömn (rapid eye movement).

Då du sover så går du från ett stadie till ett annat, och alla dessa stadier är viktiga för god vila.

Parasomnin hos NREM-sömnen

Det är under fas N3 som man går i sömnen. Den klassificeras som NREM-sömn-parasomni, tillsammans med nattlig terror och förvirrande upphetsning.

Det finns en teori som menar att dessa parasomni-händelser är en del av en upphetsningsstörning men med flera händelser.

Efter dessa episoder så kommer det en period med sömn med långsamma vågor.

Långsamma vågor, eller delta, representerar en rytmisk, synkroniserad och långsam aktivitet i den främre delen av hjärnan och den del som är i mitten.

De representerar en fas med hög spänning och en inaktivitet som vara millisekunder.

Man i sängen.

Vad händer i hjärnan hos personer som går i sömnen?

Detta fenomen är något som har studerats i många år, men det är trots det fortfarande ett mysterium. Ingen vet var det kommer ifrån. Det finns dock flera troliga hypoteser.

Å ena sidan så finns det en teori att det kan vara en störning med långsamma vågor.

Hjärnan hos personen verkar inte ha någon kontinuerlig REM, utan snabba förändringar i frekvensen, till skillnad från hjärnan hos en person som inte går i sömnen.

Då en person har detta tillstånd så förekommer det mer förvirrande upphetsning under den sömnen med långsamma vanor och större hjärnaktivitet under resten av stadiet.

Å andra sidan så tror andra att det handlar om en upphetsningsstörning eller ett problem med att aktivera hjärnan.

Sett från detta perspektiv kommer personen att befinna sig mellan ett tillstånd av fullständig hjärnaktivering och ett NREM-stadie. Detta innebär att de varken sover eller är vakna till 100%.

Detta tyder på att det antagligen förekommer mindre prefrontal aktivitet när det bör vara raka motsatsen. Men vi vet dock fortfarande inte varför detta händer.

Analys om att gå i sömnen.

Slutsatser

Att gå i sömnen är relaterat till flera faktorer: sömnbrist eller fragmentering, feber, substansanvändning, stress och även graviditet.

Patologier som beroendestörningar, schizofreni, ångest, depression, kognitiva störningar och migrän kan också vara bakomliggande orsaker.

Läkarna tror att det kan ha att göra med signalsubstanserna.

Även då det inte finns något riktig behandling mot att gå i sömnen så kan man använda exempelvis bensodiazepiner, antiepileptika, antidepressiva medel, melatonin och stresslindrande medel för att lindra effekterna.

  • Basetti, C.L. (2009). Sleepwalking: dissociation between “body sleep” and “mind sleep”. En Laureys, S. Gosseries, O. & Tononi, G. (Eds). The Neurology of Consciousness, Second edition. (pp. 129 – 138). Elsevir Ltd.
  • Zadra, A. , Desautels, A. Petit, D., & Montplaisir, J. (2013). Somnabulism: clinical aspects and physiopathological hypothesis. Neurology, 12, 285 – 294.