Hur goda blir onda: Stanfords fängelseexperiment
“Lucifereffekten: att förstå hur goda personer blir onda” är titeln på en bok av Philip Zimbardo. I den presenterar han Stanfords fängelseexperiment – ett av de mest betydelsefulla i psykologins historia. Resultaten förändrade hur vi ser människan, och de influerade även vår förståelse av hur viktig vår miljö är och den roll den spelar för våra beteenden och attityder.
I boken ställer Zimbardo några frågor. Vad gör goda personer onda? Hur kan men förföra en moralisk person till att agera omoraliskt? Var är den linje som separerar det goda från det onda, och vem löper risken för att korsa den?
Innan vi försöker reda ut detta ska vi titta lite på vad Stanfords fängelseexperiment egentligen var.
Ursprunget till Stanford fängelseexperiment
En professor vid Stanford University, Philip Zimbardo, ville undersöka människor i ett sammanhang där de saknade frihet. För att uppnå detta föreslog Zimbardo att man simulerade ett fängelse genom att använda oanvänt utrymme på universitetet.
Efter att ha omvandlat området till ett fängelse fick Zimbardo fylla det med “fångar” och “vakter”. Så Zimbardo rekryterade studenter till detta experiment. De fick en liten summa pengar om de ville spela dessa roller.
Experimentet hade 24 studenter som antingen blev fångar eller vakter. Han ville öka känslan av realism och att de skulle leva sig in i sina roller. De fick därmed gå igenom en interneringsprocess (de fick hjälp från polisen). Stanfords fängelse klädde sedan upp dem som fångar och bytte ut deras till med id-nummer.
De gav vakterna uniform och solglasögon för att främja deras auktoritetsroll.
Ondska i Stanfords fängelse
Vid början av Stanfords fängelseexperiment behandlade de flesta av fångarna situationen som en lek, så de levde sig inte in så mycket i sina roller. Men vakterna behövde bekräfta sin auktoritet och få fångarna att bete sig som fångar. Se de började utöva överdriven kontroll.
Vakterna började tvinga fångarna att följa vissa regler, såsom att sjunga sitt identitetsnummer, och om de inte lydde fick de göra armhävningar. Dessa “lekar” eller befallningar var harmlösa till en början. Men efter den andra dagen blev de riktiga, våldsamma förnedringar som vakterna utsatte fångarna för.
Vakterna straffade fångarna genom att inte låta dem äta eller sova. De placerade dem till exempel i en garderob under flera timmar. Eller så tvingade de dem till att stå upp nakna. Vakterna tvingade dem även att låtsas att de utförde oralsex på andra. På grund av dessa trakasserier glömde fångarna bort att de var delaktiga i ett experiment. De började tro att de verkligen var fångar.
De fick avbryta Stanfords fängelseexperiment på den sjätte dagen. Varför? På grund av det våld som utövades av studenter som helt uppslukades av sina roller.
Det finns en fråga som uppstår i detta sammanhang :”Hur nådde vakterna denna nivå av ondska mot fångarna?”
Slutsats: makten de hade i denna situation
Efter att ha fått observera fångarnas beteende försökte Zimbardo identifiera några variabler. Han ville förstå vad som fick en normal grupp studenter – utan psykologiska åkommor – att bete sig som de gjorde. Vi kan inte säga att de begick dessa onda handlingar eftersom vissa av dessa vakter var onda, eftersom varje grupp var slumpvis utvald.
Faktum är att de innan experimentet även fick ta ett test som var relaterat till våld. Resultaten var klara: de tolererade inte våld, eller endast i väldigt få situationer.
Så det måste ha funnits en inneboende faktor i experimentet. Zimbardo började tro att det var styrkan hos situationen som han hade skapat i detta fängelse; att det var omständigheterna som fick de fredliga studenterna att bete sig på ett ondskefullt sätt.
Det är konstigt eftersom det stämmer att vi tenderar att se ondska som en läggningsfaktor. Med andra ord finns det goda personer och onda personer oberoende av den roll eller de omständigheter som de befinner sig i.
Vi tenderar att tro att personligheten är kraftigare än omständigheterna eller rollerna. Zimbardos experiment visade motsatsen, vilket gjorde resultaten uppseendeväckande. Situationen är, tillsammans med den medvetenhet som en person har av sitt sammanhang, extremt viktig. Det är vad som får en person att bete sig på ett eller annat sätt.
Situationen kommer ibland få oss att utföra en våldsam eller ond handling. Så om vi inte är medvetna om det kommer vi inte kunna göra något för att undvika det.
Avhumaniseringen i Stanfords fängelseexperiment
I Stanfords fängelseexperiment skapade Zimbardo ett perfekt sammanhang för att fångarna skulle bli avhumaniserade. De tvingades även att känna så i vakternas ögon.
Denna avhumanisering kommer från flera faktorer. En har exempelvis att göra med maktobalansen mellan vakterna och fångarna. Eller det sätt som vakterna började se fångarna som en generell grupp, att de bytte ut namnen mot nummer, etc. Allt detta fick vakterna att se fångarna som just det, fångar. De slutade se dem som människor de kunde vara empatiska mot.
Människor som egentligen hade en gemensam roll – de var alla studenter.
Banaliteten av godhet och ondska
Zimbardo lämnar oss med en slutlig slutsats. Det finns inga demoner eller hjältar, eller så finns det färre än vi tror. Ondskan och godheten måste istället vara en produkt av omständigheterna.
De är inte relaterade till personligheten eller barndomsvärderingar som vi tror. Detta är egentligen ett optimistiskt budskap. Alla kan begå en ond handling, men varje person kan samtidigt bete sig som en hjälte.
Det finns bara en sak vi måste göra föra att motverka det första fallet. Vi måste identifiera situationens egenskaper eller den roll som kan få oss att bete oss illa.
Zimbardo skrev denna bok till oss så att vi kan använda den för att gå emot situationens tryck. Detta koncept har blivit så populärt att det även finns en stor film som tar upp det.
En fråga som vi kan reflektera över har att göra med den situation vi befinner oss i.
När vi säger att någon beter sig på ett ont sätt, hur utvärderar vi detta? Utvärderar vi situationen eller karaktäriserar vi bara dem som ondska?
Detta kanske intresserar dig
