Likgiltighet och försummelse: hur man sårar ett barn

· 27 mars, 2018

Barndomen är när vi bygger den grund som vi kommer konstruera vårt liv på. Det som ett barn behöver är kärlek, acceptans och att man tar hand om det. Tyvärr så accepterar inte omgivningen alltid ett barns grundläggande och enkla behov, och bemöter det istället med likgiltighet och försummelse.

Det finns många livserfarenheter som ett barn inte kan förstå. De har varken de intellektuella eller emotionella färdigheterna för detta. Likgiltighet och försummelse ger upphov till stort lidande och lämnar djupa sår som är svåra att läka.

”Kärleken för ett barn är som solen för blommorna; bröd är inte tillräckligt: ett barn behöver omtanke för att bli till en god och stark person.”
-Concepción Arenal-

Många personer kommer inte ens ihåg de känslor som de upplevde under barndomen. Den kan känna att de har haft ett problematiskt vuxenliv, men kan inte hitta orsaken till dessa problem.

Förklaringen kan ligga i en barndom som har blivit märkt av likgiltighet och försummelse av de personer som de älskade mest. Vi kommer här att prata om fem tecken som man kan se hos en person som blev ignorerad som barn.

Okänslighet på grund av likgiltighet och försummelse

Okänslighet är en egenskap som är ingjuten i din personlighet om du har blivit ignorerad som barn. Det är på sätt och vis ett svar på likgiltighet. Detta leder under barndomen till en känsla av att man är mindervärdig och har blivit övergiven.

Flicka med krona

Hos de vuxna uttrycks denna okänslighet som apati. Den kan vara riktad mot andra personer eller livet generellt. Det finns ingen entusiasm, ingen passion för något. Anledningen till detta är att personen från tidig ålder lärde sig att trycka ner sina känslor eftersom den omkringliggande miljön inte uppskattade dem.

Att stöta bort hjälp från andra

Under barndomen behöver vi alla mycket från personerna runt omkring oss. Stöd, vägledning och tröst ifall nödvändigt. Om barnet saknar detta stöd lär det sig att inte förvänta sig något från andra. Personen kan därför komma att bli ”oberoende till vilket pris som helst”.

De blir en person som inte litar på det som andra kan ge dem. De kommer försöka göra allt själva. De skyddar sig själva från emotionella upplevelser som de inte vill gå igenom igen.

Varför? De vill inte behöva någon och sedan bli besvikna. Ibland händer det motsatta: en person ber om hjälp för allt, även för de saker de kan göra själva.

En känsla av tomhet

Känslan av att något saknas är väldigt stark hos personer som blev utsatta för likgiltighet i barndomen. Det fanns en plats för deras älskade som inte fylldes. Det är därför som de har ett hål i hjärtat.

Hål i en damm

Denna känsla av tomhet blir till deras norm. Inget är bra nog, inget kommer kunna vara bra nog. Inget ”fyller” dem, inte ens en person. Ibland manifesterar sig känslan av att något saknas som konstant kritik, riktad mot dem själva och allt runt omkring dem.

Perfektionism

Bristen på kärlek och omtänksamhet under en persons barndom påverkar det sätt som denna person ser sig själv på. Utan att ens inse det tror de att inget de gör kommer vara tillräckligt värdefullt för att bli uppskattat. De kan bli extremt fördömande och outhärdliga.

Under det vuxna livet är det vanligt att det försummade barnet blir till en perfektionist. Dess stelhet är ett svar på den undermedvetna misstanken om att det inte gör tillräckligt. I slutändan är det fortfarande det barn som vill bli uppskattat.

Överkänslighet mot att bli bortstött

När ett barn känner sig ignorerat så känner det sig värdelöst. Barnet känner sig oviktigt, som att dess liv inte betyder något för någon. Därför slår det fast att ”det är något fel” med det. Det är en känsla av otillräcklighet.

Flicka i fantasivärld

En barndom som karaktäriseras av en likgiltighet kan resultera i överkänslighet för kritik från andra. Varje tecken på kritik tolkas som ett hot. Allt de kan höra är ”det är något fel på dig”, precis som de fick höra som barn. Det kan vara väldigt smärtsamt.

Från ett neurologiskt eller psykologiskt synsätt är barndomen en väldigt kritisk tid. Det innebär inte att dåliga upplevelser inte kan lagas i ett senare skede.

De lämnar dock märken som ibland stannar kvar under en livstid. En person kan frigöra sig själv från början, men denne måste jobba hårt för detta och antagligen få professionell hjälp.