Marcelo Ceberio: Neuroplasticitet genom terapi

19 augusti, 2019
Läs allt om Marcelo Ceberios perspektiv om neuroplasticiteten här!

Enligt Marcelo Ceberio kan man uppnå neuroplasticitet genom terapi. Han är en av de mest framstående figurerna inom psykologin.

Han har skrivit oändligt med arbeten, vetenskapliga artiklar och fler än 25 böcker som Himlen kan vänta, Superhjältar går också i terapi samt Askungen och de fula ankungarna.

Om det finns en sak som denna argentinska terapeut är känd för så är det faktumet att han är en av de främsta representanterna av det systematiska tillvägagångssättet.

Marcelo Ceberio studerade denna modell vid mentalforskningsinstitutet i Palo Alto, Kalifornien. Faktum är att han det är där han fortfarande arbetar som lärare och forskare.

Vi hade det stora nöjet att intervjua Marcelo Ceberio för att prata om ett väldigt intressant ämne: hur man uppnår neuroplasticitet genom terapi.

Marcelo Ceberio: neuroplasticitet genom terapi

Vår hjärna är fortfarande ett mysterium. Detta organ väger inte mycket och ändå innehåller det oändligt med sofistikerade nervkopplingar. Vissa kanske inte är medvetna om detta, men allt som vi gör och tänker kan förändra den.

Det är något som vi kallar neuroplasticitet och refererar till hjärnans förmåga att förändra både sin fysiska struktur och sin funktionella organisering baserat på vårt beteende.

Detta var inte något man upptäckte förrän ganska nyligen. Vissa tror att då människan uppnår en viss ålder så är det omöjligt för hjärnan att skapa nya neuronala nätverk.

Viktiga figurer som Dr. Álvaro Pascual Leone menar dock att dessa mekanismer kan ge upphov till förändringar hos patienten.

Marcelo Ceberio tar samtidigt upp hur den terapeutiska processen själv främjar neuroplasticitet inom varje form av psykologiskt tillvägagångssätt.

Med det sagt så är det ett intressant redskap som skulle kunna låta oss återkonstruera betydelser och skapa nya tankemönster som kan främja klientens välmående.

Marcelo Ceberio förklarade detta för oss i denna intressanta intervju.

Neuroner i hjärnan.

Fråga #1. Marcelo Ceberio, vad är neuroplasticitet?

Tänk att man fram till ganska nyligen inte trodde att det var möjligt att skapa nya neuronala nätverk! Nu vet vi att vi fortsätter att skapa nätverk, nätverk och åter nätverk!

Neuroplasticitets-nätverk innebär en kedja av partnerneuroner som förstärker varandra.

Det är som en neuronal dominoeffekt där nervcellerna arbetar tillsammans i kedjor. Om miljön förändras så kommer vi behöva beteende-plasticitet för att kunna anpassa oss.

Vi kommer även att behöva neuronala associeringar som producerar en nätverksreaktion som involverar känslor, reflektioner och handlingar.

Denna plasticitet tillhör de biologiska systemen, vilket gör att de kan anpassa sig till förändringar i miljön för att överleva; ju mer plasticitet vi har i nervsystemet, desto större kommer organismens inlärningsförmåga vara.

Fråga #2. Hur kan vi uppnå neuroplasticitet?

Delar av den mänskliga kommunikationsprocessen bildas genom en serie handlingar, återkopplingar och interaktioner som producerar ett oändligt antal konstruktioner som är fulla av olika syften.

Dessa syften producerar också de givna kretsarna, så det är i grund och botten ett oändligt system som hela tiden loopar.

Då handlingar (inkluderat tal) används i detta sammanhang så kommer de direkt att producera motpartens koder. Det är anledningen till varför svaren under konversationen uppstår som en produkt av personliga konstruktioner.

Allt (och med detta refererar jag till ämnen, situationer och föremål) som vi upplever är en del av en kategori. Kategorier är kognitiva lådor som bär med sig en viss semantik.

Dessa kategorier grupperar saker i separata klasser; samtidigt så kan en kategori vara en del av en annan kategori och integrera flera kategorier.

En stol hamnar exempelvis inom kategorin möbler, men samtidigt så kan en stol även vara en del av en kategori som förenar olika typer av stolar.

Vi fokuserar eller är uppmärksamma på speciella saker som har en påverkan på oss. Många av dessa saker inkluderas i kategorier som kommer samman i ett nätverk med en eller flera meningar.

Kategoriska nätverk har därför sina motparter inom neuroplastiska nätverk.

En konstant handling utvecklas under samma meningskonstruktioner – vanor, vanan av att utföra handlingar under samma scheman, misslyckade försök att lösa något – men som individen fortsätter använda trots att han fått ett resultat han inte ville ha.

Allt detta visar samma väg inom de neurala nätverken.

Då nätverket upprätthålls så kommer det att systematiseras, och det är då vi får en känsla som går emot att annorlunda handlingar, uppfattningar och känslor, typ som apati.

Det är i grund och botten en väg som är kreativitetens motpol.

Denna lilla prolog uttryckte att vi kan uppnå neuroplasticitet genom att träna oss själva. Det är en stor utmaning att ta andra vägar än de traditionella, men det är också ett sätt att expandera våra neuroplastiska nätverk.

När vi talar om vägar så kan vi exempelvis anta att jag är en maratonlöpare. Jag ser hur många personer som tränar på kända platser som parker, gator, etc. Det finns bara vissa som vågar ta alternativa rutter.

De flesta av dem springer de vanliga vägarna, men övning för att stimulera neuroplasticiteten bör vara något så enkelt som att ta andra vägar.

Borsta tänderna med vänsterhanden om du är högerhänt, gå baklänges eller leta efter alternativa lösningar är bara några saker som kan hjälpa dig att bygga andra vägar i våra hjärnor, både neurala och kategoriska.

Person som springer.

Fråga #3. Är det möjligt att arbeta med neuroplasticitet genom terapi?

Neurala nätverk används alltid inom terapin. Då en patient pratar om sina problem kommer vederbörandes tal om händelsernas sekvenser att uppvisa en neuroplastisk kedja.

Innebörden, det sätt som personen hanterar information, hur personen rör sig – allt detta bildar ett neuralt nätverk.

Kom ihåg att jag poängterade att om världen byggs av kategorier som är fulla av semantik så har detta nätverka av kognitiva kategorier dess neurobiologiska motpart i den neuronala kedjan.

Jag ser terapi, eller rättare sagt den terapeutiska processen inom varje tillvägagångssätt, som ett fantastiskt sätt att omstrukturera betydelser, oavsett vilken väg som använts för ingreppet.

Detta gäller både de pragmatiska (att göra uppgifter), emotionella (psykodrama, användning av kroppen) samt de kognitiva (positiv konnotation).

Bytet av kategorier och omstrukturering av mening och betydelse är en produkt av att man sätter samman nya neuroplastiska nätverk.

Detta refererar till en neuronal sekvens som konstruerar en alternativ väg till den som redan är utvecklad.

Med andra ord så bryter den ned den neuronala systematiseringen – det nätverk som utförde produktionen av ångest, ilska och spänningar. Den neurala kedjan utgör informationshanteringen.

Då vi alla är neuroplastiska så kan vi skapa förändringsmöjligheter genom ord och icke-verbala språk. Strategiskt sätt så ingriper terapeuten för att underlätta konstruktionen av andra nätverk.

Fråga #4 om neuroplasticitet genom terapi. Kan alla situationer som patienten tar med sig avhjälpas med hjälp av neuroplasticitet?

Självklart. Som jag nämnde i den förra frågan så involverar alla mänskliga problem byggandet av neuroplastiska kedjor. Inom terapin så bryter vi ned dem och skapar nya kategorier och alternativ istället för de traditionella.

Det kan låta väldigt enkelt, men det är faktiskt en väldigt komplex process – en form av samexistens mellan konst och vetenskap. Jag gav nyligen flera kurser inom systemisk epistemologi.

Våra handlingar och vårt sätt att emotionellt och kognitivt hantera information skapar automatiskt nya nätverk.

Detta är vad som leder oss till mer av samma sak och att alltid använda samma mekanismer även om vi får ett motsatt resultat.

Fördomar, mandat och ritualer utgör en del av de rigida neurala nätverk som hindrar konstruktionen av alternativa nätverk. Men det viktiga är det som terapeuten gör…

Fråga #4.1. Kan du ge oss ett exempel?

Jag kommer alltid ihåg ett judiskt par med fyra barn som kom och frågade mig varför deras äldsta dotter hade konverterat till kristendomen.

Dessa föräldrar förstod inte varför deras dotter inte lät hennes två barn träffa sin kusin.

Jag började fråga mer om de fyra barnen. Den äldsta hade gift sig med en religiös jude och hela familjen följde väldigt extrema ritualer.

Det andra barnet var judiskt och bekände sin religion precis som sina föräldrar, men han var mer flexibel; han deltog i Shabbat då och då och gick till templet.

De två yngsta var ateister och hade katolska partners. En av dem hade en son och p.g.a. religionen så kunde hans religiösa kusiner inte fortsätta ha kontakt.

Föräldrarna kände sig upprörda eftersom vissa av paren hade bestämt sig för att inte gå på familjeträffar. De kunde inte förstå dotterns och svärsonens attityd. Hur kan religionen vara starkare än blodsbanden?

De kände skuldkänslor för hur de hade uppfostrat sin dotter och undrade vad de kunde ha gjort för fel.

De fick läsa på mycket om religion för att förstå hur stark denna fixering kan vara. Det främsta ingreppen handlade dock om att omstrukturera deras skuldkänslor.

Jag såg bl.a. till att klargöra att de var bra föräldrar. De var omtänksamma och oroade sig för sina barn, till den grad att de började gå i terapi.

Jag bekräftade för dem att de hade låtit sina barn växa upp med valfrihet på alla nivåer: ideologiskt, socialt, politiskt och religiöst.

Dessa föräldrar tvingade dem aldrig till att följa en specifik modell. De hade istället all frihet i världen att välja vad de ville tro på.

Det som hände dem är en direkt konsekvens av att uppfostra barn med för mycket frihet. Det är viktigt att man är medveten om att man måste anta denna risk.

Men om föräldrarna vill ha valfrihet för sina barn så är detta en acceptabel risk. Jag gratulerade dem därför och sade att de hade varit omtänksamma föräldrar.

De lämnade sessionen förvirrade men utan skuldkänslor. Vid följande session så såg de gladare ut och började organisera fester och familjeträffar.

Återkategoriseringprocessen hade gett upphov till en förändrad kategori av händelsen. Deras handlingar utvecklades därför i linje med detta.

Det är en neuroplastisk förändring: förändring av kategori innebär att man utför en annan synaptisk kedja.

Fråga #3: Var denna förändring inom terapin relaterad till neuroplasticitet på något sätt? Hur?

Såklart. Då ingreppet är lämpligt för patienten så skapar möjligheten med förändrad innebörd ett alternativ nätverk.

Mönstret, stilen, det sätt som ingreppet hanteras på – allt detta är instrumentalt. Det är terapins påverkan som göra att man kan bygga en nya kategori.

Att man upptäcker de vägar som patienten använder mest (om de är visuella, baseras på luktsinne, hörseln etc) gör att terapeuten kan prata klientens språk.

Kvinnor i samtal.

Fråga #6 om neuroplasticitet genom terapi. Har arbetet med verklighetskonstruktionen, med andra ord arbetet med en persons kognition, något att göra med neuroplasticitet?

Då vi pratar om att omstrukturera meningar så pratar vi om att göra kategorier som appliceras på flexibla fakta.

Det är därför som det aldrig uppstår en förändring på en kognitiv nivå, man förväntar sig olika känslor och handlingar. Det förekommer därför en konstruktion av en alternativ verklighet.

Om vi arbetar med att modifiera våra neurala nätverk så kommer vi uppnå större neuroplasticitet och träna vår kreativa hjärnhalva, som är den högra.

Vi kommer då kunna tänka ut alternativa lösningar på problem och vi kommer anpassa oss bättre för att kunna förstå andras synsätt. Vi blir i grund och botten mer empatiska och vi lär oss att konstruera flera synsätt om saker.

Fråga #7 om neuroplasticitet genom terapi: Finns det en relation mellan epigenetik och neuroplasticitet?

Epigenetik är den gren av biologin som studerar de kausala interaktionerna mellan generna och deras produkter vilket ger upphov till fenotyper. Här finns det något som man bör tänka på.

Det som vi observerar finns inte i personens genotyp utan i personens fenotyp, som är ett resultat av blandningen av genotyp och sammanhang.

Det finns för närvarande ingen universal konsensus rörande till vilken grad som vi formas av vår miljö. Så epigenetiken uppstod som en brygga mellan genetiken och miljömässiga influenser.

Den vanligaste definitionen av termen ”epigenetik” är studien av ärftliga förändringar i genfunktion som uppstår utan att man har förändrat DNA-sekvensen.

Tänk på att stress påverkar immunförsvaret och är vad som ligger bakom många sjukdomar, från en enkel förkylning till cancer.

Hur kommer det sig att två personer som bemöts av samma situation reagerar så annorlunda; en kan bli sjuk och få symptom medan den andre håller sig frisk?

Skillnaden baseras på varje persons DNA. Stress aktiverar tysta gener, som endast är aktiva under kaotiska situationer.

Detta är fallet med tvillingar som har en cancergen i sitt DNA: en dör av cancer vid 30 och den andra av naturliga orsaker vid 90. Vad skiljer dem åt?

Livsstil, negativa känslor, miljömässiga faktorer, vanor, tobak, kost, stress och väldigt emotionella situationer kan ha en stor påverkan på generna.

Man kan säga att neuroplasticitet är en anti-stressfaktor. Om man har en större flexibilitet, empati och är bestämd med sina beslut så kommer livet bli enklare.

Det är därför praktiskt att bryta med de epigenetiska aktiveringskretsarna för att förbättra livskvaliteten.

Som du kan se så är det möjligt att uppnå neuroplasticitet genom terapi. Att prata med Marcelo Ceberio var utan tvekan väldigt inspirerande.