Psykofarmaka inom psykiatrin som förändrat dess historia

12 augusti, 2020
Vad innebär psykofarmaka? Hur kom det till och vilka är de viktigaste typerna? Vi försöker svara på dessa och andra intressanta frågor i den här artikeln.

Symtomen på psykisk sjukdom härrör från biologiska och miljömässiga faktorer, inklusive skadliga beteendemönster. Många inriktningar inom psykvården erbjuder psykoterapi som behandling. Men psykiatriker som är utbildade läkare kan även skriva ut läkemedel särskilt utvecklade för att minska symtomen från psykiska störningar. Dessa mediciner kallas också psykofarmaka och har blivit mycket vanliga inom psykiatrin.

Experter har visat att både psykoterapi och psykofarmaka är effektiva vid behandling av många psykiska störningar. Ofta fungerar en kombination av de två bäst.

Födelsen av den moderna psykofarmakologin skedde på 1950-talet, då en serie upptäckter förändrade psykiatrins gång och livet för miljontals patienter för all framtid.

Följande psykofarmaka (även om vissa inte längre är i bruk) har ändrat mentalvården dramatiskt, vilket öppnat upp psykiatrin för behandling av störningar som man en gång ansåg vara obehandlingsbara. Deras upptäckter är ett stort bland de största framstegen i den moderna medicinens historia.

En hög psykofarmaka

De mest inflytelserika sorterna av psykofarmaka inom psykiatrin

1. Läkemedel som stabiliserar humöret: litiumkarbonat

1948 lanserade John Cade upptäckten av litium som en behandling för bipolär sjukdom. Han var en australisk psykiatriker som först testade litium eftersom substansen kan neutralisera urinsyra. Då trodde han att denna syra var orsaken till det maniska beteendemönstret.

Det visade sig att bipolär sjukdom inte hade något att göra med urinsyra. Men han blev inte avskräckt, och litium visade sig vara till stor hjälp för patienter med maniska tillstånd från det ögonblicket och framåt.

Litium var den första moderna typen av psykofarmaka. Experter visade 1949 att det var effektivt som ett antimaniskt läkemedel, före upptäckten av klorpromazin. Det blev det första läkemedlet som användes specifikt för en viss psykisk störning.

Mer än sjuttio år efter upptäckten är litium fortfarande den mest effektiva medicinen inom psykiatrin, med en verkningsgrad på mer än 70 % hos patienter med bipolär sjukdom. Den har också användbara fördelar vid behandling av andra typer av depressioner.

Upptäckten av litium som en effektiv behandling för bipolär sjukdom markerade början på revolutionen av psykofarmaka inom psykiatrin. För första gången i historien kunde något göras för att behandla allvarliga psykiska störningar.

2. Klorpromazin: världens första antipsykotiska psykofarmaka inom psykiatrin

Den framgångsrika upptäckten av litium 1948 följdes kort därefter av en annan otrolig upptäckt: världens första antipsykotiska läkemedel.

År 1949 letade en franska militärkirurg i Tunisien med namnet Henri Laborit efter ett sätt att minska kirurgisk chock. Han undersökte ett antihistamin med namnet klorpromazin och upptäckte att detta läkemedel hade djupa psykologiska effekter på patienterna när de administrerades före operation.

Laborit övertygade 1952 en annan psykiatriker om att administrera läkemedlet till en schizofren patient för första gången.

Användningen av klorpromazin som den första brukbara typen av neuroleptikum svepte hela Europa med storm. I Förenta staterna däremot, där psykoanalysen var på högsta mode, blev framstegen emellertid stoppade.

Där letade amerikanska psykiatriker efter psykosociala förklaringar för schizofreni, till exempel Gregory Batesons dubbelbindningsteori. Allt som hade att göra med psykofarmaka var av litet eller inget intresse.

Läkemedelsföretaget som producerade klorpromazin (då under varumärkesnamnet Thorazine) började då uppvakta delstatsmyndigheter snarare än psykiatriker och läkarhögskolor. De insisterade på att läkemedlet skulle kunna spara statliga mentalvårdsprogram ordentligt med pengar.

Strax efter detta hade nästan alla större psykiatriska sjukhus i USA anslutit sig till klorpromazinbehandlingsrörelsen. Införandet av Thorazine i USA bidrog till avinstitutionaliseringsrörelsen, och antalet inlagda patienter minskade från cirka 600 000 år 1952 till 160 000 år 1977.

Klorpromazin sägs fortfarande vara ett av de mest effektiva antipsykotiska läkemedlen, särskilt för allvarligt sjuka patienter, och har användbara applikationer i akuta situationer. Liksom litium finns det på Världshälsoorganisationens lista över viktiga läkemedel.

3. Psykofarmaka mot humörstörningar: imipramin

Den tredje upptäckten i tidig psykofarmakologi var imipramin, det första tricykliska antidepressiva läkemedlet.

Utvecklingen av den första antipsykotiska substansen (klorpromazin) skedde genom forskning kring antihistaminer. Märkligt nog så skedde syntesen av det första antidepressiva läkemedlet, imipramin, på samma sätt.

I början av 1950-talet letade läkemedelsföretag efter nya läkemedel för att konkurrera med Thorazine på schizofrenimarknaden.

Roland Kuhn, en schweizisk psykiatriker anställd av läkemedelsföretaget Geigy, som alltid var mer intresserad av depression än schizofreni, gjorde ett genombrott. Han beslutade att administrera detta läkemedel mot depression, och därmed gå bakom ryggen på läkemedelsföretaget som finansierade hans forskning. De resultat han fick var en revolution för den tiden.

Inom veckor efter att behandlingen med imipramin startat så började Kuhns kroniskt deprimerade patienter att återfå en känsla av syfte, motivation och hopp. Deras depressiva symtom, en gång ansedda som obehandlingsbara, svarade mycket bra på detta nya läkemedel.

Med upptäckten av imipramin hade psykiatrin slutligen fått effektiva biologiska behandlingar för sina tre huvudsakliga störningar: schizofreni, bipolär sjukdom och depression.

Under många år ansåg experter att imipramin var guldstandarden vid behandling av allvarliga depressioner. Trots att nya läkemedel i form av SSRI:er och SNRI:er till stor del har ersatt dess regelbundna användning, förblir imipramin användbart vid behandling av atypiska och svårbehandlade depressioner.

4. Psykofarmaka mot ångest och sömnlöshet: Diazepam

Diazepam (narkotikaklassat i Sverige),  internationellt ofta känt som valium, uppfanns av kemisten Leo Sternbach i Hoffman-La Roche i New Jersey (1963). Detta var det andra bensodiazepinläkemedlet som upptäcktes, efter chlordiazepoxide år 1960.

Bensodiazepiner blev mycket populära på 1960- och 1970-talen som ångestdämpande och lugnande läkemedel. Detta berodde på att deras biverkningar var mindre allvarliga än biverkningarna hos barbiturater, den tidigare generationen av lugnande medel.

En överdos av barbiturater kan vara dödlig. Möjligen på grund av detta kvarstår den kulturella stereotypen av att enkelt kunna döda sig själv med sömnpiller. Bensodiazepiners effekt blir förstärkt av alkohol och hämmar då andningen vilket leder till en ökad risk att avlida.

Bensodiazepiner är annars endast dödligt i undantagsfall och är relativt säkra vid överdosering. Men de är också mycket beroendeframkallande. Som familj tillhör de alla tre kategorierna: de är lugnande, ångestdämpande och hypnotiska samtidigt. Det beror på molekylen i fråga, dosen och dess halveringstid i blodet.

En hand med en massa piller

5. Skapandet av Prozac

Under de senaste 30 åren är kanske den mest kända psykofarmakan Prozac (ämnet fluoxetin, i Sverige sålt under varumärkesnamnet Fontex). Upptäckten skedde av Eli Lilly and Company 1970 och läkemedlet började därefter användas i USA.

Sedan lanseringen av Prozac har ett antal andra SSRI:er blivit utvecklade. Var och en av dem har en något annorlunda kemisk struktur och biverkningsprofil, men liknar varandra i sin grundläggande mekanism och effektivitet. Det främsta skälet till deras popularitet är att de producerar mycket få biverkningar och har ett brett spektrum av användningsområden och effekter.

SSRI:ernas namn är fluoxetin, fluvoxamin, paroxetin, sertralin, citalopram och escitalopram. Upptäckten av SSRI-läkemedlen var en milstolpe inom psykiatrin och de är nu de mest utskrivna medicinerna för klinisk depression, ångestbesvär och tvångssyndrom.