Sju mycket tänkvärda filmer om depression
Att göra en lista över riktigt sevärda filmer om depression är ganska knepigt. Faktum är att filmindustrin verkar undvika en del av debatterna kring detta ämne. När man talar om depression spelar individuella skillnader en mycket viktig roll. Men i filmvärlden tenderar man att inte alltid att specificera att vissa karaktärer faktiskt har denna sjukdom. Till exempel kan symtomen på depression i filmer skildras endast via vissa beteenden eller handlingar.
Därför kan denna brist på specificitet ibland betyda att tillståndet blir något urvattnat. Emellertid tenderar de bästa filmerna om depression att vara sådana som visar en okänd aspekt av sjukdomen. Eller kanske ett nytt sätt att se på den med nya sätt att hantera den. Faktum är att riktigt välgjorda filmer om depression får dig att inse att detta handlar om mer än bara sorg. Det handlar faktiskt inte bara om en homogen grupp av symtom, och varje person kan uppleva detta annorlunda. Således kan film hjälpa dig att förstå denna komplexitet.
Sju sevärda filmer om depression och depressionens konsekvenser
Filmer som behandlar depression på ett rättvisande sätt visar att vem som helst kan bli offer för denna sjukdom. Närmare bestämt så visar de att det är en komplex psykisk sjukdom som kan te sig som en fysisk sjukdom med många externa symtom.
Å andra sidan visar filmer om depression ibland upp tillståndet som ett dysfunktionellt beteendemönster som hindrar en person från att leva det liv denna önskar. Något som kan bero på att de positiva förstärkningarna som tidigare kanske har fungerat inte längre är effektiva.
Här är sju riktigt originella och tänkvärda filmer om depression som hjälper dig att förstå sjukdomen:
Little Miss Sunshine (2006)
Little Miss Sunshine är en svart komedi som visar att depression kan vara en familjeangelägenhet. Med undantag av Olive, huvudpersonen och hennes yngsta dotter, lider alla medlemmar i familjen Faris av olika mentala problem. Deras ömtåliga mentala hälsa innebär att de ofta attackerar varandra och förvärrar sina depressioner.
De enda två karaktärerna i familjen som är riktigt “lyckliga” är Edwin och Olive. Dessa två personer, en i början och en i slutet av sitt liv, delar ett djupt band. Karaktären Frank introducerar termerna “depression” och “självmord” för den unga Olive, som då börjar oroa sig för bland annat depression.
Frank pratar främst med Dwayne, som också är deprimerad och bara kan kommunicera via papper. Karaktärerna splittras sinsemellan av pressen att vinna eller förlora. Trots att de alla i själva verket blir “förlorare” på ett eller annat sätt. Men de bestämmer sig för att arbeta med sina problem som familj.
Revolutionary Road (2008)
Näst ut på listan över de bästa filmerna om depression är Sam Mendes tolkning av romanen med samma namn (1961). I huvudrollerna ser vi Kate Winslet och Leonardo DiCaprio. Filmen analyserar förhållandet mellan Frank Wheeler (DiCaprio) och April (Winslet) från det ögonblick de träffas till deras tragiska slut.
När de gifter sig har de förhoppningar och ambitioner men väljer tryggheten (som de flesta gör) istället för högtflygande drömmar och flyttar till 115 Revolutionary Road i Connecticut. April blir gravid.
När paret inte når sina mål blir de arga och fientliga. Trött på deras repetitiva, tomma och desperata liv, drömmer April om att flytta till Paris för att starta ett nytt. Men medan de planerar förändras omständigheterna och de förblir fångade i sitt eländiga och otillfredsställande liv.
Filmer om depression – Timmarna (2002)
Stephen Daldrys Oscarsbelönade tolkning av den Pulitzerprisvinnande romanen med samma namn fokuserar på tre deprimerade kvinnor från olika epoker under en enda dag.
Timmarna växlar mellan berättelserna om författaren Virginia Woolf (Nicole Kidman) 1923, hemmafrun Laura Brown (Julianne Moore) 1951 och en modern och oberoende New York-bo som heter Clarissa Vaughan (Meryl Streep) 2001. De tre huvudpersonerna är förenade av Woolfs roman Mrs Dalloway.
De tre berättelserna är extremt välbalanserade och belyser varje karaktärs depression på ett tydligt men ändå taktfullt sätt. Varje kvinna har sin egen kamp med depression. Dessutom identifierar var och en sig med olika element i Woolfs roman.
Melancholia (2011)
Lars von Triers konstfilm äger rum i ett sammanhang av osäkerhet, ångest och förstörelse. En gigantisk skurkplanet som heter Melancholia slungar sig mot Jorden och hotar att kollidera med den.
Filmen är uppdelad i delar eller kapitel. Den första halvan är tillägnad den deprimerade och instabila Justine (Kirsten Dunst) på hennes bröllopsdag. Och resten av filmen handlar om vad som händer med Justine sett ur perspektivet från hennes syster Claire (Charlotte Gainsbourg).
Melancholia är inspirerad av de verkliga depressionerna som Kirsten Dunst och Lars von Trier led av. De observerade att deprimerade människor ofta är slarviga och slöa. Och filmen visar verkligen Justines förmåga att hålla sig lugn, även i en katastrofal situation som apokalypsen.
Dunst kännetecknas av sitt ohämmade och katatoniska beteende. Von Triers nihilistiska version av en katastroffilm förespråkar att vi accepterar att livet inte har någon mening och att döden är oundviklig.
Frihet – Den blå filmen (1993)
Den första filmen av Tre färger-trilogin av Krzysztof Kieślowski. Frihet – Den blå filmen är ett intensivt karaktärscentrerat verk som berättar om temana emotionell frihet och efterföljande isolering. Filmen utspelar sig i Paris där Julie (Juliette Binoche) måste hantera sin mans och sons plötsliga död i en olycka som hon överlevde.
Samtidigt som hon återhämtar sig från sina skador försöker hon begå självmord genom en överdos. Därtill distanserar hon sig från sina vänner och sitt tidigare liv och försöker leva ensam långt bort från minnen och påminnelser. Men trots sina bästa ansträngningar dras hon fortfarande tillbaka till verkligheten av sin mans oavslutade musikaliska arbete och hans förmodade älskarinna.
Filmer om depression – Sylvia (2003)
Denna film skildrar det problematiska förhållandet mellan poeterna Sylvia Plath och Ted Hughes och händelserna som ledde fram till hennes ökända självmord 1963. När Plath träffade Hughes i Cambridge 1956 upplevde hon redan extrema depressioner och hade tidigare försökt ta sitt liv.
Medan Sylvia (Gwyneth Paltrow) erkänner sin föregående mentala instabilitet för Ted (Daniel Craig) i filmen, är faktum att hon i verkliga livet gömde sin depression. Det finns flera varningssignaler under hela filmen som antyder hur det kommer att sluta. Till exempel Plaths mammas råd till Ted om hennes bräcklighet. Slutligen kulminerar Plaths många kärleksaffärer, legitima känslor av svek och att alltid överskuggas av sin man, i förtvivlan.
500 Days of Summer (2009)
Tom (Joseph Gordon-Levitt), en gratulationskortsförfattare och en evig romantiker, blir helt förkrossad när hans flickvän, Summer (Zooey Deschanel) lämnar honom. Han reflekterar över deras 500 dagar tillsammans för att försöka räkna ut vid vilken tidpunkt deras förhållande gick i kras. Medan han gör detta återupptäcker han sina verkliga passioner i livet.
Det sätt på vilket filmen visar Toms olika depressiva episoder visar att de kan vara cykliska till sin natur. Dessutom är denna sorg ganska svag inför beteendeaktivering. Toms kombination av optimism och funktionalitet är en uppfriskande förändring mot då han tidigare varit nedsänkt i depression.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Carmona, C. R. (2021). Estética y depresión en el cine de Lars von Trier. L’Atalante. Revista de estudios cinematográficos, (32), 177-192.
- Sánchez-Escalonilla, A., & Mateos, A. R. (2014). Presentación del monográfico: Narrativas de la crisis en cine. Fotocinema. Revista científica de cine y fotografía, (8).