Spegelneuroner och empati: en fantastisk upptäckt

· 9 mars, 2018

Spegelneuroner och empati är en av de mest fascinerande processerna i neurovetenskapen. Dessa processer låter oss märka känslorna andra har och ge ett empatiskt svar.

De är mekanismer som även har en social bakgrund, och att använda dem har stor påverkan på våra dagliga relationer. Tänk dig t.ex. att du sitter i en teater. Du ser en grupp skådespelare utföra en serie precisa kroppsrörelser och gester. De sjunger varje ord perfekt och reflekterar ändlösa mängder känslor…

”Att se med en annans ögon, att höra med en annans öron, att känna med en annans hjärta.”

-Alfred Adler-

Pjäsen skulle inte vara logisk om vi inte hade en biologisk bas för att uppleva en rad olika känslor genom empati. Utan den skulle livets ”teater” inte ha någon betydelse alls. Vi skulle vara tomma väsen, en civilisation av hominider som inte ens kunnat utveckla ett språk.

Därför kan vi inte överraskas över att spegelneuroner och empati fortsätter att generera intresse inom neurovetenskap, psykologi, antropologi, pedagogik och konst.

Vi har jobbat i decennier för att förstå lite mer om vår inre struktur och dess fantastiska mekanismer. Men vi vet fortfarande inte allt.

Nervceller i hjärnan

Spegelneuroner och empati – neurovetenskapens största upptäckter

Gott om forskare och psykologer skulle säga med total säkerhet att spegelneuroner kommer vara för psykologifältet vad upptäckten av DNA varit för biologin.

Det är sant att mer kunskap om spegelneuroner och empati har hjälper oss att känna varandra lite bättre. Vi bör dock inte begå misstaget att säga att dessa processer exklusivt är vad som gör oss mänskliga. Vad vi är idag är resultatet av otaliga processer som arbetat tillsammans. Empati främjade vår sociala och kulturella evolution, men det var inte den enda avgörande faktorn.

Låt oss vara tydliga med att när det kommer till dessa områden av neurovetenskap så finns det fortfarande vissa myter att spräcka. Det är till exempel inte sant att kvinnor har fler spegelneuroner än män. För båda könen är runt 20% av nervcellerna av denna typ.

”Du kan endast förstå personer om du känner dem i dig själv.”

-John Steinbeck-

Det finns heller inga avgörande studier om påståendet att personer inom autismspektrumet har felfungerande spegelneuroner, och ej heller att de helt saknar empati.

Det sanna problemet är faktiskt kognitivt, eller mer specifikt i ”teorin om sinnet”, där man kan antyda information, göra en symbolisk analys och utföra ett beteende som är konsekvent med ens stimulus. För att förstå dessa processer lite bättre ska vi ta en titt på mer information om vad vetenskapen har berätta för oss om spegelneuroner och empati.

Vi kompletterar varandra

Vårt agerande och kopplingen mellan spegelneuroner och empati

Denna data är välkänd, och det är viktigt att ha detta i åtanke. Empati bör inte existera utan rörelse, utan handling, gest, hållning.

Tvärtemot vad vi kanske tror så är spegelneuroner inte en specifik typ av nervcell. De är faktiskt celler i pyramidsystemet som är kopplat till rörelse. De är dock unika eftersom de inte bara aktiveras av våra egna rörelser, utan även när vi observerar andras.

Det är vad som upptäcktes av Dr Giacomo Rizzolatti – en italiensk neuropsykolog och professor vid University of Parma. På 90-talet utredde han de motoriska rörelserna hos apor.

Han fann det fascinerande att se hur det fanns en serie neuronala strukturer som reagerade på vad en annan medlem i samma eller annan art gjorde. Detta nätverk av pyramidneuroner eller spegelneuroner finns i två delar av hjärnan som hittas hos många arter, inte bara människor.

Även apor och husdjur, såsom hundar och katter, kan känna ”empati” med varandra och med oss.

Spegelneuroner och deras koppling till vår evolution

Vi påpekade för ett ögonblick sedan att spegelneuroner och empati inte är magiska knappar som vid ett tillfälle lyste upp vårt medvetande och lät oss utvecklas.

Det var faktiskt en succession av oändliga underverk, såsom koordinationen mellan hand och öga som utvecklade vårt symboliska medvetande. Det var även det kvalitativa framsteget i strukturen hos vår nacke och skalle som gjorde artikulerat språk möjligt.

Bland alla dessa fantastiska processer hittas vi sådana som utförs av spegelneuroner. Det sker i vår förmåga att förstå och tolkar vissa gester. Att associera dem med en uppsättning betydelser och ord. På så sätt främjade de social sammanhållning i gruppen.

Förenade träd

Empati – en vital kognitiv process för relationer

Spegelneuroner låter oss känna empati med personer som omger oss. De är en bro som sammankopplar oss. Det låter oss i sin tur uppleva väldigt grundläggande processer:

  • Att kunna veta och förstå vad personen framför oss känner eller upplever (kognitiv komponent).
  • Att ”känna” vad den andra personen känner (emotionell komponent).
  • Avslutningsvis kommer ett svar som definitivt kräver sofistik och känslighet. Vi kan svara medmänskligt. Detta formar det sociala beteende vi behöver för att gå framåt som grupp.

Å andra sidan finns det en intressant idé som kommer från en psykolog vid Yale University, Paul Bloom. Många av hans artiklar är kontroversiella eftersom de föreslår att empati för tillfället inte gör något för att tjäna oss. Bakom detta slående uttalande döljer sig en uppenbar verklighet.

Vi har nått en punkt där vi alla kan känna, se och uppfatta vad andra känner. Även på TV. Vi har dock blivit så vana vid det att vi förblir känslolösa.

Vi har normaliserat andras lidande. Vi är så nedsänkta i våra egna små världar att vi inte bryter oss ut ur bubblan. Därför uppmanar professor Singer oss att vara ”effektiva och aktiva altruister”.

Spegelneuroner och empati utgör standardprogrammeringen i våra hjärnor. Det är som ett operativsystem för en dator. Det kommer med datorn, men vi måste lära oss att använda det effektivt för att dra full nytta av dess potential.

Sammankopplade människor

Spegelneuroner och empati: hur applicerar vi detta praktiskt?

Därför måste vi lära oss att se på andra och lämna våra fördomar bakom oss. Att endast begränsa oss till att ”känna vad andra känner” är heller inte målet. Vi måste få grepp om deras verklighet samtidigt som vi upprätthåller vår egen. Det är så vi effektivt kan hjälpa och stödja dem.

Känsla som inte kommer med handling är trots allt helt värdelöst. Så om vi som art har kommit så här långt, är det för att vi har varit proaktiva. För vi har tagit hand om varje medlem i vår sociala grupp genom att förstå att vi måste gå framåt som grupp snarare än i ensamhet.

Kom därför ihåg att det sanna syftet med spegelneuroner och empati: att uppmuntra socialitet, vår substans och vår koppling till omgivningen.