Vad är resonans i terapi? Tekniker för relationsbyggande
Ordet resonans hänvisar i det här fallet till något som kommer tillbaka. Mer specifikt menar vi att en person skickar ut ett budskap, medan en annan person skickar tillbaka det. Resonans är bandet mellan två eller fler personer. Det är även den psykologiska och emotionella harmoni som behövs för förändringar hos varje person.
Resonans är en viktig faktor i terapeutiska relationer, men vi förbiser den ofta. Forskare tror att mycket av framgången som uppnåtts inom psykologiska behandlingar har kommit tack vare en bra terapeutisk relation. Eller med andra ord, bra resonans mellan terapeuten och patienten.
Resonans och relationen med patienten
Aspekter som terapeutisk metod, tidigare psykologiska utvärderingar och tekniker som används under behandlingen är mycket viktiga när man behandlar en patient. Det är även viktigt att etablera en god relation med patienten. Denne måste fullt ut lita på dig och ta behandlingen på allvar.
Inget annat betyder något om du inte har en bra relation med din patient, för det kan påverka andra variabler. Personen kanske inte kommer till era möten, är oengagerad i behandlingen, visar brist på motivation till att förändras eller har brist på tillit till vad du säger och föreslår.
När vi talar om terapeutisk resonans så menar vi personer som har en ömsesidig förståelse, en samarbetande attityd och tillräckligt med empati för att tackla vanliga problem och uppnå önskade resultat.
Det är så viktigt i dessa dagar att framtida terapeuter lär sig om detta. Det finns till och med specialiserade kurser i detta ämne för olika yrkesutövare, speciellt inom sjukvården.
Ursprunget till resonans
Idén om en terapeutisk allians, eller resonans, utvecklades under 1900-talet. I sin uppsats The Dynamics of Transference från 1912 övervägde psykoanalytikern Sigmund Freud behovet av att analytikern har ett intresse av och en förstående attityd mot patienten. Målet var att den friska delen av patienten skulle etablera en positiv relation med analytikern.
Freud definierade patientens affektion mot terapeuten som en fördelaktig och positiv form av överföring. Inom psykoanalys är överföring en psykologisk process genom vilken patienten överför sina undermedvetna tankar och känslor till den andra personen – terapeuten.
Freud ansåg att positiv överföring främjade tillit, acceptans och trovärdighet för patientens tolkning av terapeuten. Men man upptäckte senare att det inte var överföring som skapade denna miljö av tillit och samarbete mellan terapeuten och patienten. Ibland ledde det till missförstånd, vilket uppenbarligen inte är positivt.
Det var James Zetzel som skilde mellan överföring och den terapeutiska alliansen. Han föreslog att alliansen var den icke-neurotiska delen av relationen, som tillät insikt och adoption av terapeutiska förändringar.
Senare införlivades resonans i de flesta terapeutiska tillvägagångssätten, vilka tog avstånd från idén om överföring som föreslagits av psykoanalysen.
Kvaliteten hos relationen
Enligt Carl Rogers, den humanistiska psykologins fader, är det viktigt att vara uppmärksam på kvaliteten hos relationen mellan terapeut och patient. Rogers lade fram tre fundamentala karaktärsdrag som terapeuten måste besitta: kongruens (äkthet), ovillkorligt positiv uppfattning (acceptans) samt empatisk förståelse.
Enligt Rogers berodde chansen för terapeutiska framsteg mindre på terapeutens personlighet och attityd, och mer på sättet som patienten upplevde dessa saker. För att dennes tolkning skulle vara positiv, måste denne känna sig förstådd och ovillkorligt accepterad.
På 1970-talet beskrev Edward Bordin vanliga karaktärsdrag som måste vara närvarande i den terapeutiska relationen. Han identifierade tre komponenter av resonans som patienten och terapeuten måste vara överens om: uppgifter, mål och band.
Tekniker för att skapa god resonans
De två fundamentala pelarna som resonans baseras på är tillit och flytande kommunikation. Terapeuten och patienten måste förstå varandras verbala och icke-verbala kommunikation. Kommunikationen bör vara asymmetrisk, eftersom patienten ska avslöja mer än terapeuten.
Här kommer några effektiva tekniker för att etablera god resonans:
Aktivt lyssnande
Detta kanske verkar som en enkel teknik, men den är ofta ganska svår att uppnå. Den involverar att lyssna på patienten utan att avbryta eller göra värderingsmässiga bedömningar. Det handlar även om att använda gester och uttryck för att visa patienten att du finns vid dennes sida, lyssnar aktivt, förstår vad denne säger och känner empati för dennes känslor.
Värme
För att god resonans ska uppnås är det viktigt att visa värme mot patienten. Även om du känner till massor av användbara tekniker och har gott om erfarenhet.
Utan värme kommer patienten inte lita på dig eller öppna upp sig, vilket leder till att ni går miste om värdefull information. Bristen på tillit kommer direkt påverka patientens nivå av hängivelse till behandlingen. Detta minskar chansen att han eller hon kommer öva på teknikerna du föreslår.
Om någon lider av ett emotionellt problem kommer kyla inte alls hjälpa. För att främja den empati och acceptans som Rogers talar om, måste det finnas värme.
Empati
Det är uppenbart att du måste kunna sätta dig själv i den andra personens skor om du vill hjälpa denne. Det spelar ingen roll om patienten lider av en affektiv störning eller om denne har begått ett brott. Om du ska behandla personen så måste du se världen genom dennes ögon.
Du måste göra detta även om du inte delar personens känslor eller håller med om dennes handlingar. Det enda sättet att bygga tillit och hjälpa personen är att vara empatisk.
Tillit
Det är viktigt att patienten känner sig bekväm när han eller hon kommer till terapimötet. För att bygga tillit måste du därför verka trovärdig.
Patienten måste ha uppfattningen att du är en expert, att du är väl utbildad och att du gör vad som krävs för att ge denne den hjälp denne behöver. Detta kan involvera att skicka patienten till en annan terapeut eller att utbilda dig själv för att behandla det han eller hon lider av. På så sätt kommer patienten lita på dig.
Gemensamma mål
När ni utvecklar resonans ska ni försöka fokusera på saker ni har gemensamt för att hjälpa er gå mot patientens terapeutiska mål. Det är viktigt att inte avvika från vägen och börja prata om gemensamma intressen som inte har något med målet att göra. Om ni gör det så kommer ni ödsla tid, och relationen kommer upphöra att vara asymmetrisk.
Men det skadar inte att vara flexibel och skapa en avslappnad miljö där ni kan tala om saker utanför det terapeutiska målet. Så länge ni är noga med att inte gå alltför långt ifrån ämnet.
Konsekvent verbalt och icke-verbalt språk
Var försiktig när det kommer till kommunikation med din patient, eftersom människor ofta säger saker som motsägs av deras uttryck eller gester. Konsekvent verbalt och icke-verbalt språk är fundamentalt för den terapeutiska relationen. Utan dessa kan du inte skapa en miljö av tillit och samarbete.
När din hållning eller ditt ansiktsuttryck motsäger vad du faktiskt säger, kommer det icke-verbala språket vinna eftersom det är mer undermedvetet, och därför mer autentiskt.
Precis som Rogers säger måste du därför verka autentisk och genuin för din patient. Tänk på din hållning och bibehåll värme, acceptans och empati i både din verbala och icke-verbala kommunikation.
Vad man ska göra när man inte kan etablera god resonans
Dessa tekniker må verka som sunt förnuft, men de är inte lika enkla att utöva i praktiken när man faktiskt har en patient i rummet. Terapeuter är också människor, med sina egna värderingar, attityder och känslor. Lämna dessa vid dörren så att klienten kan göra framsteg.
Även om du inte kan etablera en god relation med patienten så ska du inte känna dig besviken. Precis som att du inte alltid upplever bra personkemi med personer i ditt privatliv, kan samma sak ske inom terapeutiska relationer. Detta kan ske även om du anstränger dig till max för att se till att det inte sker.
I det fallet är det ärligaste du kan göra att hänvisa patienten till en annan terapeut, som kan utveckla en bättre terapeutisk allians och återuppta strävan efter personlig tillväxt för patienten. På så sätt kommer ingen av er ödsla tid, och ni kommer fortfarande kunna gå mot ert gemensamma mål: patientens bättring.
Referenser
Rogers, C. (1951). Client-centered therapy: Its current practice, implications and theory. London: Constable.
Corbellá, S., Botella, L. (2003). La alianza terapéutica: historia, investigación y evaluación. Servicio de publicaciones de la Universidad de Murcia. ISSN: 0212-9728
Freud, A. (1936). The ego and the defense mechanisms. Wien:Int. Psychoanal. Verlag.