5 konsekvenser av desorganiserad anknytning
Anknytning är det affektiva bandet som främst utvecklas ur en strävan efter säkerhet och välmående. I vissa fall kan den huvudsakliga vårdnadshavaren både representera en källa till fara och skydd för barnet. Detta är hur en desorganiserad anknytning utvecklas.
Att säga att barn har en anknytning till någon innebär enligt Bowlby (1969) att de vill vara nära och ha kontakt med en verklig person. Detta inträffar speciellt i situationer när de är rädda, trötta eller sjuka. Går vi ett steg längre är sanningen den att vi alla är i behov av anknytningar. De förändras konstant och anpassar sig till nya roller.
“Ett barns historia är det som formar sättet de förhåller sig till världen och det världen förväntar sig av dem.”
-Charo Blanco-
Varför kan barn med desorganiserad anknytning bli förövare?
Typ D-anknytningen (desorganiserad) hör samman med en ohälsosam barndomsmiljö. Detta inkluderar olika former av övergrepp inom familjen, fysiska eller psykiska. Offer för våld och fysisk misshandel kan ha svårt att relatera till folk, helt enkelt på grund av okunskap eller brist på goda exempel.
Det är högst troligt att den ilska som åtföljer dessa barn under barndomen till viss grad inkorporeras i deras personlighet. Den här negativa känslomässiga laddningen gör det svårt för dem att kontrollera sitt beteende och reglera sina känslor. Det ökar även risken för att de tar till våld.
Oproportionella straff eller utnyttjade är väldigt skadliga budskap att ge offren, som internaliserar dem på djupet. Detta eftersom de kommer från en förebild. Detta påverkar starkt fundamentala delar av deras utveckling. Det kan skada deras framtida sociala, emotionella och kognitiva utveckling likaväl som deras barndom.
Här är de fem viktigaste konsekvenserna av desorganiserad anknytning:
1. Förvriden självbild och lågt självförtroende
Barn med desorganiserad anknytning kan ha dålig självbild. De kan till och med tro att de är orsaken till att deras föräldrar förlorar kontrollen. Detta kommer få dem att tänka på sig själva som dåliga, inkompetenta eller farliga.
Som en konsekvens av detta börjar de känna att världen i grund och botten är en osäker och kaotiskt plats. Regler och förordningar existerar, men bortom deras förståelse: de är oförmögna att agera korrekt.
Misshandlade barn lider ofta av en känsla av underlägsenhet, vilket kan manifestera sig som blyghet eller skrämda beteenden. Samtidigt kan de bli hyperaktiva och försöka dra till sig uppmärksamhet av omgivningen i ett desperat försök att få den bekräftelse som de saknar hemma.
2. Högre grad av beteendemässiga problem
Osäkra anknytningar, speciellt desorganiserade, associeras med ett högre antal antisociala och beteendemässiga problem. De återskapar oftast samma förhållande som de ser hemma med sina kamrater och vårdnadshavare.
De känner sig förvirrade och ängsliga när de befinner sig i närheten av sina föräldrar. Trots allt står det inte alltid klart hur och när dessa kommer att svara på deras behov. Dessutom litar de inte på någon fysisk kontakt, speciellt från vuxna.
Den främsta anledningen till att deras beteende är desorganiserat är att de inte kan finna en lösning på sina problem. De kan varken undkomma eller närma sig sina främsta vårdnadshavare. Faktum är att det kallas desorganiserad anknytning eftersom det inte finns ett etablerat mönster för deras affektiva respons: vare sig invändigt eller utvändigt.
3. Ångest och depression
Ledsamhet, likgiltighet och ilska är de vanligaste känslorna du kan se i dessa barns ansikten. I de allvarligaste fallen kan även brist på motivation, ett deprimerat humör eller självdestruktivt beteende observeras.
Andra symptom, som rädsla, ångest och posttraumatisk stress, är naturliga konsekvenser av att leva i en kontext som är viktig för dem, men som de inte kan kontrollera.
Å andra sidan verkar dessa barn mindre kapabla att hantera den stress som associeras med separationen från deras primära vårdnadshavare. Anledningen till den här “oförmågan” är kopplad till deras brist på konsekventa strategier för kunna reglera negativa känslor.
4. Problem med uppmärksamhet och koncentration
Tack vare ett stort antal studier vet vi nu att barn med ADHD har en avsevärd störning i de självreglerande förmågorna (impulskontroll, förmåga att lugna ned sig, reglera anknytning, uthållighet, hämningar osv.).
Tidiga förhållanden mellan barn och deras främsta vårdnadshavare lägger grunden till ett anskaffande av dessa förmågor. Därför är barn med anknytningar av typ D mer sårbara för de problem som drabbar dem.
De har stora glapp i sin logik eller sitt tal när de pratar om att förlora anhöriga eller misshandel. Väldigt traumatiska upplevelser har potentialen att orsaka en bortkoppling i hjärnan, som om de två hemisfärerna var separata. Den vänstra hemisfären (den mer kognitiva sidan) och den högra hemisfären (den mer emotionella) har kopplats bort.
5. Förändringar i nervsystemet
Ibland interagerar inte dessa barn med sina kamrater eller vårdnadshavare. Eftersom de inte har de nödvändiga förmågorna och förstärkningen vet de inte hur man umgås med andra i vissa situationer.
Faktum är att om du observerar dem kan du se att de har oavslutade eller desorienterade rörelser utan tydlig riktning eller avsikt. De verkar “frysta”. Eller så kan de trumma med fingrarna och visa på en önskan att försvinna, till och med i närvaron av sina vårdnadshavare.
Deras beteende kan variera stort mellan passivitet och nervositet. Speciellt när en vuxen närmar sig andra barn (och alldeles särskilt om dessa barn gråter), kan de reagera dramatiskt. Eftersom de är oförmögna att förutsäga sina vårdnadshavares beteende håller de utkik efter all tillgänglig information. Detta gör dem överdrivet vaksamma.
“Slag är inte det enda som gör ont”
-Pamela Palenciano-
De långvariga effekterna av desorganiserad anknytning
Brist på uppmärksamhet, fysisk misshandel eller sexuellt utnyttjande leder ofta till desorganiserad anknytning. Allt de gick igenom i barndomen resulterar i osäkra, blyga och tillbakadragna vuxna. Dessa människor inser att de lärt sig sätt att bygga och underhålla förhållanden som bara medför mer smärta. På samma gång är de oförmögna att förändra dessa.
Eftersom de under barndomen inte får chansen att symboliskt representera andra människors mentala tillstånd blir deras anknytnings mönster kaotiska. Även om de blir medvetna om det, är det troligt att de alltid kommer att ha den här oförmågan att förkroppsliga sin identitet i sina mentala representationer.
Det är felaktigt att hävda att barnen är små och inte förstår vad som händer runtomkring dem, eller att de inte kommer att komma ihåg vissa saker när de blir äldre. Sanningen är den att allt som inträffar under deras uppväxt har en förmåga att påverka dem i framtiden.
På så sätt är det vår plikt att vara affektiva och förstående även om vi inte känner för det. Föräldrar måste erbjuda sina barn säkerhet, skydd och stöd om de vill skapa en säker anknytning. Barnen är vår framtid, så låt oss ta hand om dem!
Bibliografiska referenser
Gayá Ballester, C., & Molero Mañes, R., & Gil Llario, M. (2014). Desorganización del apego y el trastorno traumático del desarrollo (TTD). International Journal of Developmental and Educational Psychology, 3 (1), 375-383.