Hög intelligens och depression: ett märkligt förhållande

· 13 april, 2018

Mycket intelligenta personer tar inte alltid de bästa besluten. Ett högt IQ garanterar varken framgång eller lycka. Ofta fångas intelligenta personer i nät av oro, existentiell ångest och hopplöshet. Kopplingen mellan hög intelligens och depression är en märklig sådan, men verklig i allra högsta grad.

Det finns en vanlig tendens att se konstnärliga, matematiska och vetenskapliga genier som ”tjuriga” varelser; lite konstiga, och starkt bundna till sin konstighet. Tänk på Hemingway, Emily Dickinson, Virginia Woolf, Edgar Allan Poe och till och med Mozart. Briljanta, kreativa, exceptionella sinnen – med tragisk ångest.

”Någons intelligens kan mätas i mängden ovisshet han kan bära.”

-Immanuel Kant-

Men finns det någon sanning i allt detta? Finns det en direkt koppling mellan hög intelligens och depression? Till att börja med bidrar hög intelligens inte nödvändigtvis till utvecklingen av mentala sjukdomar.

Det finns dock en viss predisposition mot överdriven oro, självkritik och en förvrängd, vanligtvis negativ världssyn. I många fall skapa dessa faktorer perfekta omständigheter för depression.

Med det sagt måste vi påpeka att det givetvis finns undantag. I vårt samhälle har vi briljanta personer som gör det mesta av sin potential genom att inte bara investera i sina egna liv, utan samhället som helhet. Många studier och böcker demonstrerar dock den unika kopplingen mellan hög intelligens och depression, speciellt hos personer med IQ över 170.

Man i svartvitt

Personligheten hos mycket intelligenta personer

The Creative Brain” är en väldigt hjälpsam bok för att förstå hur hjärnorna hos de smartaste och mest kreativa personerna fungerar. Neurologen Nancy Andreasen demonstrerar genomgående den avsevärda tendensen som genier i vårt samhälle har för att utveckla vissa åkommor: bipolär sjukdom, depression, ångestattacker och framförallt panikattacker.

Även Aristoteles visade på sin tid att intelligens och depression kan gå hand i hand. Genier såsom Isaac Newton, Arthur Schopenhauer och Charles Darwin led av långa perioder av neuros och psykos.

Virginia Woolf, Ernest Hemingway och Vincent Van Gogh är personer som tog det skrämmande steget att avsluta sina egna liv.

Dessa är välkända figurer, men det har även funnits tysta, missförstådda, ensamma genier som levde i sina egna små världar. De levde väldigt bortkopplat från en värld som för dem verkade alltför kaotisk, meningslös och dålig.

Studier av mycket intelligenta personer

Med sin dotter Anna Freud studerade Sigmund Freud utvecklingen hos en grupp barn med IQ över 130. I denna studie fann han att nästan 60% av dem utvecklade allvarliga depressiva åkommor.

Vi har även det hyllade arbetet från Lewis Terman – en pionjär av utbildningspsykologi tidigt på 1900-talet.

Det var på 60-talet man påbörjade en lång studie av mycket intelligenta barn. Barn med en IQ på över 170 deltog i ett av de mest berömda experimenten i psykologins historia. De kallade dessa barn för ”termiter”, och det dröjde till 90-talet innan man började dra viktiga slutsatser från studien.

Vincent van Gogh

Intelligens: en tung börda

”Termiterna” – Lewis Termans barn som nu var medelålders vuxna – uppvisade något intressant. Det fanns en koppling mellan hög intelligens och lägre nivåer av tillfredsställelse. Visst uppnådde många av dem berömmelse och viktiga positioner i samhället; andra försökte dock begå självmord fler än en gång eller blev beroende av bland annat alkohol.

En annan betydande aspekt som avslöjades av denna grupp med människor är en speciell känslighet för världsproblem. Och de oroar sig inte bara över ojämställdhet, svält eller krig. Mycket intelligenta personer störs av egoistiska, irrationella och ologiska beteenden.

Emotionella blindfläckar hos högintelligenta personer

Experter säger att högintelligenta personer ibland utvecklar dissociativ personlighetsstörning. De ser sina liv utifrån, likt en berättare som använder tredje person för att se med minutiös objektivitet, men utan att känna som om han är en komplett del av det.

Denna fokus orsakar ”blindfläckar”. Det är ett koncept som har att göra med emotionella intelligens, som Daniel Goleman diskuterade i sin intressanta bok Emotional Intelligence.

Det handlar om självbedrägerier, allvarliga fel i uppfattningen. Det är när vi väljer vad vi ska fokusera på och ignorera för att undvika ansvar.

Välkommen till verkligheten

Så vad högintelligenta personer gör är att exklusivt fokusera på vad deras omgivning saknar. Sakerna som inte är synkade, de egoistiska delarna av världen, en värld de inte passar in i. Ofta har de inte de emotionella färdigheterna för att finna frid i denna förvirrande värld.

En annan sak vi kan se om högintelligenta personer är att de ofta är bristfälliga i ett kritiskt område: känslor. De ger oss ytterligare en slutsats: kanske bör vi lägga till ytterligare en faktor till IQ.

Vi talar om vishetsfaktorn – kunskapen vi behöver för att vara lyckliga i våra dagliga liv. Det går inte att förneka: vishet är så viktigt för vår självbild, självkänsla och att ha ett lyckligt liv. Kanske är det vishet som är faktorn som kan motverka kopplingen mellan hög intelligens och depression.