Neurobiologin hos motståndskraft – en viktig förmåga

· 15 april, 2018

Neurobiologin hos motståndskraft är ett forskningsområde som ur en biologisk synvinkel förklarar en av de mest fascinerande processerna hos människan.

Vi talar om processen med vilken personer framgångsrikt lyckas hantera stressmoment i svåra situationer. Hur de anpassar sig till denna komplexa värld samtidigt som de tar hand om sin emotionella hälsa och minskar påverkan från trauma.

Ordet ”motståndskraft” representerar ett koncept som har blivit betydande på senare decennier. Det är inspirerande, vi gillar det och många av oss läser om det för att bättra oss. Men det finns en specifik aspekt som är speciellt intressant för neuropsykologer.

Varför är det så att vissa personer hanterar komplexa, svåra situationer mer effektivt än andra, som hamnar i ett permanent tillstånd av hjälplöshet?

”Världen bryter ned alla, och efteråt är vissa starka där de bröts itu.”

Ernest Hemingway

Vi ser det konstant, i alla former och storlekar. Säg till exempel att det finns tre syskon, tre barn som genomgick en traumatisk förlust av en förälder.

Under samma omständigheter och i samma miljö kommer dessa barn växa upp med väldigt olika beteendemönster. Vissa kommer dra detta traumatiska sår med sig och visa upp problematiskt beteende, låg självkänsla, ångest, inlärningssvårigheter, etc.

Men ett annat kan utveckla en mer anpassningsbar attityd och bibehålla psykologisk balans trots traumat. Det får en att undra… vilka neurologiska mekanismer gör att folk blir bättre eller sämre på att hantera sådana upplevelser? Hur fungerar neurobiologin hos motståndskraft?

Motståndskraftigt träd i sjö

Neurobiologin hos motståndskraft, vår kapacitet att tolerera stress

Att tala om motståndskraft är att tala om vår förmåga att hantera stress och till och med använda den till vår fördel. En idé står ut: vår hjärna är först och främst en upptäckare av faror.

En av våra prioriteringar är att överleva, och i våra dagliga liv bearbetar vi undermedvetet orosmoln och förutsäger negativa saker. Vi filtrerar alla typer av risker i vår omgivning som kan påverka oss på något sätt: fysiskt, socialt, emotionellt…

Experter inom neurobiologin hos motståndskraft säger att måttlig stress, eller ”eustress”, är den bästa typen. Varför? För att den förbereder oss på handling. Men när oro, rädslor, minnen av det förflutna eller ångest över framtiden plågar oss, blir denna ”ångest” kronisk och ändrar hjärnan genetiskt och neurologiskt.

Det är då vi börjar lida av mentala problem, olycklighet och oförmågan att anpassa oss till omgivningen, som redan är komplex som den är.

Alla vet vi att vi kan träna oss själva att hantera stress och vara motståndskraftiga. Men vissa personer föds med denna förmåga naturligt. Samtidigt har andra allvarliga problem med att hantera mycket mindre, vardagliga svårigheter.

Anledningen? Neurobiologin indikerar att våra hjärnor har en viss mängd ”motståndskraft”.

Nervbanorna i hjärnan

Rollen som hormoner och neurotransmittorer spelar i motståndskraft

Tidigt under 2016 publicerade tidskriften Nature en intressant studie om neurobiologin hos motståndskraft. Denna artikel förklarar att denna förmåga är kopplad till väldigt specifika områden i hjärnan. Neocortex och, på den subkortikala nivån, amygdala, hippocampus och locus coeruleus.

Det mest fascinerande och slående med allt detta är aktiviteten hos hormoner och neurotransmittorer, som främjar eller hindrar vår förmåga att vara motståndskraftiga.

  • Dehydroepiandrosteron (DHEA) har förmågan att reglera påverkan från kortisol på hjärnan. Personer som lider av en brist på detta hormon kommer därför vara mindre motståndskraftiga.
  • Den mänskliga hjärnan har två typer av stressreceptorer. En aktiveras först, med små mängder kortisol. Den stimulerar samtidigt hippocampus för att stärka avtrycket hos minnena.
  • Den andra aktiveras senare, när det finns en högre nivå av kortisol i blodet. Detta stimulerar den andra receptorn mer, vilket påverkar kvaliteten hos minnet. Personer med mindre motståndskraft har högre nivåer av kortisol i kropparna, och därför reagerar dessa receptorer.

Orkidébarn och maskrosbarn

En sak mindre motståndskraftiga personer ofta har gemensamt är deras barndom. En barndom som präglas av osäkert beroende, emotionell försummelse, övergrepp eller specifika trauman genererar giftig stress hor barnet, vilket påverkar den påföljande hjärnutvecklingen.

Neurobiologin hos motståndskraft kategoriserar ibland barn som antingen orkidébarn eller maskrosbarn.

  • Orkidébarn är de som beskrivs ovan, som har haft traumatiska barndomar. Men det finns epigenetik utöver omgivningen. Något vi till exempel ser är att mödrar lider av allt högre emotionell stress. Vare sig vi gillar det eller inte så når kortisol bebisen. Det påverkar nervkopplingarna i amygdala hos den.
  • Å andra sidan är maskrosbarn sådana som av olika anledningar är mycket mer stresståliga. Det genetiska arvet från fadern eller modern, det faktum att de uppfostrats med säkra band och med en hälsosam social krets, skapar utan tvekan en mer motståndskraftig attityd mot livet och dess svårigheter.
Lycklig pojke på fält

Neurobiologin hos motståndskraft visar oss att våra förmågor inom detta område inledningsvis är beroende av en serie hormoner och neurotransmittorer, epigenetik och kvaliteten hos vår barndom.

Kanske verkar det ”deterministiskt”. Men som vi förklarar i denna artikel kan motståndskraft läras, utvecklas och appliceras.

Det finns till exempel studier på hjärnplasticitet och hur påbörjande av nya beteenden, tankemönster och attityder kan göra hjärnan mycket mer motståndskraftig.

Låt oss inte glömma att det alltid är ett bra tillfälle att investera i oss själva och lära oss att tackla livets problem med mer energi, styrka och optimism.