Relationen mellan psykopatologi och kreativitet

26 december, 2019
Finns det en relation mellan psykopatologi och kreativitet? Måste man ha ett visst antal symptom för att vara ett "kreativt geni"?

Relationen mellan psykopatologi och kreativitet har studerats i hundratals år.

Aristoteles kände exempelvis redan till att de mest framstående forskarna, konstnärerna och andra väldigt kreativa personer hade en tendens att vara melankoliska.

Faktum är att kreativa personer som Ernest Hemingway, Virginia Woolf, Edgar Allan Poe, Vincent van Gogh och Edvard Munch hade någon form av mentalsjukdom, och det verkar ha varit kopplat till deras kreativa processer.

Studien av relationen mellan psykopatologi och kreativitet är fortfarande svår än idag.

  • Först och främst eftersom experterna fortfarande måste hitta en vetenskaplig och formell metod för att mäta kreativiteten för att vi ska kunna lära oss mer om denna relation.
  • För det andra eftersom mentala åkommor tenderar att variera mycket. Som man säger inom den kliniska världen så finns det “lika många psykoser som det finns människor”.
  • Detta för oss till den tredje anledningen som berättigar svårigheten med att mäta denna relation. Det har förekommit många framsteg inom neurovetenskapen men det mänskliga psyket är fortfarande ett stort mysterium.

“Problemet med världen är att de intelligenta personerna är fulla av tvekan, medan de dumma är fulla av självförtroende.”
-Charles Bukowski-

Studien rörande relationen mellan psykopatologi och kreativitet

Siluett av kvinna.

Vi kan börja med att säga att studien av psykopatologi och kreativitet började efter 1600-talet. Detta blev möjligt efter att man hade accepterat att den första variabeln kunde mätas.

Med andra ord så kunde man ta hänsyn till den i en vetenskaplig studie.

Forskare som Galton, Silverman, Brain, etc. postulerade från ett naturalistiskt perspektiv att kreativiteten inte var ett extraordinärt fenomen utan ett vanligt sådant med biologiska grunder.

Detta kan verka uppenbart nuförtiden, men det var inte någon man hade tänkt på förrän de tog upp det.

De observerade även att personer med en hög kreativ prestanda uppvisade symptom på depression eller bipolära eller neurotiska störningar.

De slog dock snart fast att denna relation behövde studeras betydligt mer, och inte bara genom att gå igenom fallstudier. Sedan dess har det funnits tre sätt eller metoder att studera hur psykopatologin påverkar kreativiteten:

  • Med biologiska studier om kreativa personer under historiens gång. De resultat som man kom fram till med denna metod är varken precisa eller slutgiltiga. De är dock ganska intressanta.
  • Analys av psykopatologin hos kreativa personer genom att applicera kliniska mätsystem hos personer i kreativa yrken. Syftet är att avgöra huruvida det finns en högre risk för mentalsjukdomar och vilken kategori de då tillhör (exempelvis affektiva eller psykotiska).
  • Genom att studera kreativitet hos psykiatriska patienter. Grunden till denna metod ligger i principen som är raka motsatsen till den förra. Om den första letar efter psykopatologi i kreativiteten, så söker denna efter kreativitet i psykopatologi. Den största delen av forskningen fokuserar sig dock på patienter med bipolaritet eller schizofreni.

Vad säger neurovetenskapen om denna relation?

Pussel med hjärna.

Forskarna utförde flera neurovetenskapliga studier under de senaste årtionden för att försöka reda ut en relation mellan dessa två variabler.

Resultaten är ganska diverse – och ibland även motsägelsefulla – men de indikerar att “det finns en relation med mentalsjukdomar och andra uppenbara beteendestörningar” (Escobar och Gómez-González, 2006).

Faktum är att dessa studier relaterar kreativitet till alkoholism, självmord, större depressioner, bipolaritet, schizofreni och cerebrala åkommor som epilepsi, autism, etc.

Man kan dock än en gång säga att denna relation inte är fullständig. Det finns fortfarande inte någon klar konsensus bland experterna.

På den neuro-anatomiska nivån så finns det en relation mellan kreativitet och funktionerna hos den prefrontala hjärnbarken som har att göra med de högre kognitiva funktionerna samt det limbiska systemet som hanterar fysiologiska svar på emotionella stimulin.

Experterna menar dock att det viktiga är informationsflödet som “flödar” genom de hjärnregioner som är involverade i kreativiteten.

Vi kan därför slå fast att även om det finns en lång väg att gå så påverkas kreativiteten definitivt i de mentalåkommor där de nämnda strukturerna förändras.

Mentala åkommor är dock inte en avgörande faktor eller tillräckligt för att man ska kunna vara kreativ.

Alfonso, E., & Beatriz, G. G. (2006). Creatividad y función cerebral. Rev Mex Neuroci7(5), 391-399.

Chávez, R. A., & del Carmen Lara, M. (2000). La creatividad y la psicopatología. Salud mental, 23(5), 1-9.

Rodríguez-Muñoz, F-J. 2011: Contribuciones de la neurociencia al entendimiento de la creatividad humana. Arte, Individuo y Sociedad, 23 (2), 45-54