Skrik som kommunikation: Vanligt i många familjer
Skrikande överbelastar vår hjärna, får oss alerta och attackerar den subtila balansen hos våra känslor. Tyvärr är skrik som kommunikation väldigt vanligt bland många familjer. Som en konsekvens av detta kommer osynliga aggressioner ha väldigt djupa konsekvenser på oss.
Det kan verka underligt att det finns de som inte förstår någon annan typ av kommunikation än att skrika, för att dra åt sig uppmärksamheten eller för att kommentera tv-program som man tittar på med familjen. Det finns personer som inte kan kommunicera utan ångest, sin egen eller den som de projicerar.
“Man skriker för att inte höra den andra personen.”
-Miguel de Unamuno-
“Jag kan inte hjälpa det”, säger de. Det är svårt för vissa att undvika att höja sina röster eftersom detta är vad de har gjort och hört ända sedan barndomen, för att skrikandet har alltid hjälpt dem att bli hörda, att markera territorium, för att definiera auktoritet och för att kanalisera ilska, frustration och inneboende egon som letar efter flyktrutter.
De kommer inte höra oss bättre om vi höjer rösten, det vet vi, men ofta behöver vi skrika eftersom det är den enda frekvensen som det går att kommunicera på, den enda kanalen som vi ser oss själva framför andra med, utan att veta att om man skriker så är det väldigt troligt att den andra personen svarar på samma sätt.
Skrik som kommunikation är något som tyvärr pågår inom många familjer…
Skrik som kommunikation förstör våra relationer
Skrikande har ett väldigt specifikt syfte inom naturen både hos människor och andra djur: för att skydda oss och gruppen vid faror. Låt oss titta på ett enkelt exempel. Vi går runt i djungeln och njuter av naturen. Plötsligt hör vi ett skrik. Det är en apa som sänder ute ett högt läte som fastnar i våra hjärnor.
Det där skriket är inte bara ett “larm” som varnar dig och gruppen. De flesta djur i den där miljön reagerar precis som vi med rädsla. Det är en försvarsmekanism som kontrollerar en väldigt specifik struktur i hjärnan: amygdalan. Om vi lyssnar på ett högt ljud kommer hjärnan tolka detta som ett hot och aktivera vårt nervsystem, vårt behov av att fly.
När vi känner till denna biologiska grund kan vi utröna vad det exempelvis innebär att växa upp i en miljö med mycket skrik och där kommunikation alltid sker med en hög ton. Hjärnan lever i ett stadium av konstant alarm. Adrenalinet är alltid där, känslan av att vi måste försvara oss själva mot “något” skapar en kronisk stress och varaktig ångest.
Det som å andra sidan vidare intensifierar denna verklighet är att då man bemöts av en aggressiv kommunikationsstil så är det vanligt att man genererar defensiva responser med samma emotionella laddning, med samma offensiva komponent. På detta sättet faller vi medvetet eller omedvetet in i en ond cirkel och en destruktiv dynamik där vi alla ackumulerar konsekvenserna i denna komplexa djungel av mänskliga relationer där kvaliteten på kommunikationen är allt.
Familjer som använder skrik som kommunikation
Laura är 18 år och har precis insett något hon inte har tänkt på innan. Hon pratar med en väldigt hög röst. Hennes klasskamrater säger ofta till henne att hennes röst är den högsta i klassen och då hon är i en grupp så verkar hennes kommunikation något hotande.
“Alla hot föds från ens egen ensamhet.”
-León Gieco-
Laura vill kontrollera detta beteende. Hon vet att det inte kommer bli enkelt, för i hemmet kommunicerar hennes föräldrar och syskon alltid på detta sätt: med skrik som kommunikation. Det behöver inte förekomma några gräl, det är bara så att detta är den ton som hon har vuxit upp med och som hon har vant sig vid. Hon vet även att den som skriker i hennes hem är den som gör sig själv hörd, och att det är nödvändigt att höja rösten eftersom tv:n alltid är på, eftersom alla är i sin egen värld och eftersom… det inte finns tillräckligt med harmoni.
I detta fallet måste Laura förstå att man inte kan ändra en familjedynamik från en dag till en annan. Hon kan inte förändra andras, varken hennes föräldrars eller hennes syskons, men hon kan ändra på sig själv. Vad hon kan och bör göra är att kognitivt kontrollera sin egna verbala stil för att förstå att den som skriker attackerar, att man inte behöver höja rösten för att bli hörd, och att en lugn och mild ton ofta är bättre för att knyta band med andra…
Vi kan inte förändra det förflutna
Med detta enkla exempel vill vi göra något väldigt klart: ibland kan vi inte förändra dem som har uppfostrat oss, vi kan inte förändra dåtiden och radera denna familjedynamik där skrik alltid förekommer även om man bara frågar om klockan eller hur det gick på ett prov.
Vi kan inte förändra dåtiden, men vi kan motverka att denna kommunikationsstil karaktäriserar oss i nuet. Inom våra vänskaper eller kärleksrelationer, och i våra egna hem. Låt oss komma ihåg att det inte är mer korrekt om du skriker det. Det är mer intelligent att man känner till hur man är tyst och lyssnar. Att man blir till en person som vet när och hur man kommunicerar.