Specifik språkstörning hos barn

8 november, 2019
Generellt sett är det helt normalt att barn har svårt att uttrycka sig. Dock finns det en del särskilda språkproblem som kan förvärras med åldern om de inte behandlas i tid.

En typ av språksvårigheter som barn drabbas av kallas specifik språkstörning eller primär språkstörning (Specific  Language Impairment, SLI, på engelska).

Oavsett ålder och samhällsgrupp är det vanligt att människor har språkproblem. Det kan röra sig om allt från komplexa svårigheter som gör det omöjligt att kommunicera, till enkla ting som det att förväxla bokstäverna ”r” och ”l”.

De flesta av dessa problem märks främst under barndomen när språkutveckling och inlärning är särskilt intensiv.

Barns hjärnor mognar språngvis. Deras mest komplexa kognitiva funktioner utvecklas oerhört snabbt. Och av dem är språket en av de viktigaste, med tanke på den betydelse det har haft för människosläktets utveckling.

Människors förmåga att kommunicera på olika vis breddade utbudet av samordnade aktiviteter som låg inom räckhåll för dem.

Men språket är också en ytterst komplex färdighet som barn tillägnar sig och förfinar när de är unga. De flesta språkstörningar uppkommer under barndomen. Om man inte tar itu med dem kan de leda till problem senare i livet.

För barn med specifik språkstörning spelar läraren en viktig roll

Vad är specifik språkstörning?

Specifika språkstörningar drabbar barn som har någon slags försening eller nedsättning i inlärningsprocessen.

Eftersom kognitiva förmågor varierar från person till person, talar experterna om specifik språkstörning i sådana fall då störningen berör specifika områden.

Trots att störningen även kan inverka på andra färdigheter så handlar det vanligen om en bestämd nedsättning, som har med en viss inlärning att göra, och inte en mer generell typ.

Det mest kända exemplet är dyslexi. Personer med dyslexi har svårt att lära sig läsa och skriva, även om de uppvisar normal intelligensnivå.

Hjärnmognad och språkutveckling

Språkutvecklingen sker gradvis och är avhängig av en normal neural utveckling i hjärnan. Spontant språk uppstår i tvåårsåldern och detta sammanfaller med en betydande motorisk utveckling.

Samtidigt med denna process märker man en ökad myelinisering av nervceller i nervsystemet.

Exempelvis kan en bebis le vid sex månaders ålder tack vare sin motoriska utveckling och sin förmåga att interagera med andra.

Ett annat exempel är en femåring som nästan fullföljt sin motoriska utveckling och som kan utföra mer komplexa verbala uppgifter än bara det att uppge sin ålder eller upprepa fyra siffror.

Vad händer vid tidig hjärnskada?

Tidig hjärnskada är vanligen resultatet av någon form av olycka. Eventuell nedsättning beror i första hand på själva olyckan, p.g.a. de omgivande neurala förändringar som uppstår från skadan i nervsystemet.

Inlärningsavvikelser uppkommer senare. De är effekten av en omorganisering.

Neuroplasticiteten hos barn gör att en funktionell omstrukturering kan äga rum, men det utesluter inte risken för någon form av utvecklingsstörning.

Typen av skada är avgörande för huruvida störningen är diffus eller fokuserad.

Dyslexi

Dyslexi är en inlärningsstörning som involverar lässvårigheter orsakade av problem med att förstå ordningsföljden av ord, stavelser och bokstäver.

Detta är den vanligaste specifika språkstörningen. Den kan bottna i ett grundläggande problem med den auditiva bearbetningen eller en visuell-perceptuell nedsättning.

Det är intressant att notera att nedsättningen varierar beroende på vilket skriftsystem det är fråga om.

Hur man identifierar dyslexi

Barn med dyslexi har svårt att uppfatta det skrivna språkets delar. Dyslexi kan yttra sig på fyra olika sätt:

  • Svårigheter med att hålla uppmärksamheten. Vissa uppgifter kräver för många kognitiva resurser, vilket leder till mental utmattning och svårigheter med fokusering och koncentration.
  • Lateralitetsproblem. Problem med att skilja på vänster och höger och dålig allmän rumsuppfattning.
  • Svårigheter med att känna igen och namnge de olika fingrarna.
  • Känslor av osäkerhet och envishet.

Vad är skillnaden mellan dyslexi och dyskalkyli?

Personer med dyslexi har inte något speciellt problem med siffror. Deras nedsättning bygger på en allmän svårighet att förstå abstrakta begrepp som hänför sig till språket.

Däremot innebär dyskalkyli en mental oförmåga att arbeta sig igenom sifferproblem. För att diagnostisera dyskalkyli söker terapeuter efter:

  • Svårigheter med att lära sig och komma ihåg grundläggande operationer.
  • Problem med att identifiera och använda tecken på rätt sätt.
  • Oförmåga att räkna i huvudet. Användningen av mer rudimentära strategier, såsom att räkna på fingrarna.
  • Problem med att förstå numeriska begrepp, som exempelvis ”större än”.
  • Problem med abstrakta och rumsliga representationer av siffror, vilket leder till svårigheter med att skriva siffror.

Skillnader mellan specifik språkstörning och förståndshandikapp

Specifik språkstörning är, som vi tidigare nämnt, en utvecklingsstörning som bara berör språk. Däremot kan den påverka andra områden i hjärnan.

Förståndshandikapp, å andra sidan, innebär en generell förändring av de intellektuella funktionerna. Det yttrar sig på ett tidigt stadium i utvecklingen som intellektuella förmågor vilka ligger under genomsnittsnivå.

Specifik språkstörning: utvärdering och behandling

Vanligen arbetar ett tvärvetenskapligt team gemensamt för att diagnostisera specifika språkstörningar. Ofta består teamet av:

  • En talpedagog. Denne ansvarar för att identifiera vilket språkområde som ger upphov till störningen.
  • En neuropsykolog. Om det är fråga om en hjärnskada utvärderar neuropsykologen den exekutiva funktionen. Han eller hon kan även ställa en differentialdiagnos för att utesluta andra problem.
  • En psykolog. Denne är ansvarig för att hjälpa med de emotionella effekterna av att leva med en språkstörning. Många barn med inlärningssvårigheter har problem hemma.
  • En lärare. Lärarna spelar en viktig roll inom teamet, för det är oftast de som upptäcker problemet i skolan.
  • Andra specialister. Neurologer, läkare och psykiatriker kan också ingripa i fall det rör sig om en hjärnskada eller någon annan fysisk orsak.
Talpedagogen ger ofta barnet med specifik språkstörning övningar för att förbättra barnets tal

Behandling

Även vid behandlingen av en specifik språkstörning är flera specialister inblandade. Efter att man har identifierat den specifika störningen utarbetar teamet en strategi för att behandla den.

Oftast är det talpedagogen som erbjuder patienten övningar för att denne ska förbättra sina språkfärdigheter.

Om barn t.ex. har fonetiska svårigheter som gör att de uttalar ord fel (exempelvis förväxlar ”l” och ”r”), så kommer talpedagogen att utveckla en rad motoriska och lingvistiska artikulationsövningar för att korrigera munnens position.

Behandlingen är avpassad till barnet specifika störning. I detta läge är det viktigt att läraren är engagerad och vaksam på elevens språkutveckling.

Läraren bör fästa särskild uppmärksamhet vid elevens språkförståelse och uttryckssvårigheter.

Det är angeläget att involvera en psykolog i behandlingsprocessen, eftersom emotionella problem ofta kan bromsa patientens framsteg.

Sammanfattningsvis bör man poängtera att barn har en hög grad av hjärnplasticitet, eftersom de fortfarande bildar dessa viktiga kopplingar. Därför gäller det att behandla språksvårigheter så tidigt som möjligt.

Ju tidigare man behandlar ett barns dyslexi, desto större är chansen att han eller hon kan utveckla strategier och färdigheter som kan kompensera för nedsättningen.

Med rätt behandling kan man undgå problem senare i livet, för det är mycket svårare att korrigera störningar i 20- och 30-årsåldern.