Att växa genom smärta och undvika lidande
Ibland gör livet ont… och ibland skakar det om oss så hårt att det nästan är omöjligt att resa sig upp igen. När vi genomlever smärtsamma händelser upplever vi intensiva emotionella processer. Processer som vi har blivit tvingade till på grund av verklighetens långsamhet och som vi kommer behöva mycket styrka för att komma ur. För om vi inte gör det kommer bitterheten och smärtan äta upp oss. Det handlar om att växa genom smärta.
Att förbli nedsänkta i vår smärta är ett personligt val. Om vi förankrar oss i vårt lidande kommer vi missa den där inre färden som kulminerar i acceptans, den tysta förståelsen och den personliga utvecklingen.
“Smärtan är inte till för att du ska lida. Smärtan är till för att göra dig mer medveten. Och när du är mer medveten försvinner misären.”
-Osho-
Smärtan är oundviklig, lidandet är valbart…
Både smärta och lidande är en del av livet. Vi bör poängtera att vi ofta använder dessa två termer som synonymer. Men för att hantera dem ordentligt är det viktigt att vi förstår vad som skiljer dem.
Smärtan, i dess psykologiska dimension, är en känsla som kan uppstå i vissa situationer eller problem. Den påverkar oss fysiskt, emotionellt och varar tills personen kan återhämta sig. Smärta antyder därför acceptans och att vara i kontakt med det man känner. Det bör även noteras att mängden tid som smärtan förlängs med är proportionerlig till storleken på den händelse som skapade den hos oss.
“När smärtan försvinner glömmer vi oftast bort den. Vetenskapens framsteg, tack vare smärtlindrande medel, har gjort oss mindre vana vid smärta än våra förfäder. Detta förklarar exempelvis varför vi är alltmer rädda för den.”
Å andra sidan går lidandet ett steg längre. Lidandet uppstår då vi inte är förmögna att acceptera verkligheten och fortsätter med vårt liv trots detta. Detta sinnestillstånd kommer om och om igen att föra oss till tankar och känslor som kommer göra oss obalanserade och som skulle kunna göra oss sjuka. I detta fall är lidandet en onödig konsekvens av rädslan.
“Under vintern lärde jag mig till slut att det fanns en oövervinnerlig sommar i mig.”
-Albert Camus-
Det bör noteras att lidandet blir mer intensivt och varar längre än den emotionella smärtan, och kan vara för evigt. Exempelvis så är smärtan oundviklig då man förlorar en närstående. Om detta sår inte läker och sluter sig kommer vi att uppleva lidande. Det sistnämnda förhindrar acceptans och personlig utveckling där vi kan växa genom smärta.
Att växa genom smärta
Post-traumatisk utveckling uppstår när personen accepterar vad som har hänt och rekonstruerar sina uppfattningar. Detta är en process som påminner om när en person måste bygga om sitt hus efter en jordbävning. Efter en smärtsam händelse omfamnar vi möjligheten att tänka på hur vi kan återuppbygga våra liv.
Dessa nya uppfattningar som vi accepterar främjar även utvecklingen av motståndskraft. På samma sätt, under denna återuppbyggnadsprocess, upptäcker personen oftast sina styrkor och egenskaper som de inte visste att de hade.
“Hitta en plats inom dig där det finns lycka och den där lyckan kommer radera smärtan“
-Joseph Campbell-
I slutändan är det vår attityd som har kraften att förstöra saker för oss. Enligt psykoterapeuten Joan Garriga kan varje förlust bli en möjlighet att växa som person, att finna lättnad och frigöra oss själva från etiketter och beroenden.
Den stora risken i varje smärtsam process är att vi kanske inte kommer över det och att vi hamnar i attityder som ger näring åt lidandet: klagande, att anta offerrollen, hämnd, stelhet, stolthet. Det bör därför noteras att smärtan är en del av livet och att det är viktigt att växa och förstå vad vi upplever på ett mer berikande sätt.
“Jag har haft tur i livet, inget var enkelt för mig”
-Sigmund Freud-
Att lära sig längs med vägen
I livet lär vi oss vad som är smärtsamt och vad som kan orsaka lidande. När vi kommer i kontakt med den värsta smärtan blir vi medvetna om vår ömtålighet. Vi sätter samtidigt oss själva i en sits där vi kan lära känna vårt eget värde.
Och det är på den här vägen som man lär sig att allt förändras och att efter att molnen har försvunnit så kommer solen alltid skina igen, med skönheten och styrkan hos en ny gryning efter att man har lärt sig växa genom smärta. Det är då vi upptäckter den styrka som lever inom oss. Den styrka som kommer hjälpa oss att komma över de svåra vägarna och den inaktivitet som pressar oss mot dem.
På smärtans väg ser vi även att en ny ordning visar sig bland kaoset. En ny ordning som kombinerar lärande och erfarenhet för att vi ska fortsätta framåt. Dessa smärtsamma tider kan bli enklare och enklare att hantera, och kan ge oss mer och mer frid och de har potentialen att vara omvandlande tider och så klart stora möjligheter.
“De ädlaste personerna jag har träffat är personer som har fått uppleva nederlag, lidande och förlust, och som har hittat sin väg ut ur dessa djup”
–Elisabet Kubler Ross–
