Att leva bland vargar: berättelsen om ett vilt barn

· 1 maj, 2018

Marcos Rodriguez Pantoja – en man från Spanien som lyckades med konststycket att som barn leva bland vargar efter inbördeskriget – summerar sin upplevelse som följer: ”Jag känner att jag lärt mig mycket av vargar och lite av människor.”

Under tolv år av sin barndom ansvarade Marcos för sin egen överlevnad, och lyckades hålla sig vid liv. Han lärde sig att jaga sin egen mat, göra sina egna kläder och leva i en flock.

Hans pappa var för fattig för att ta hand om honom, så han sålde honom till en getherde. Men getherden avled mitt i vildmarken, vilket lämnade Marcos helt ensam vid sju års ålder.

Ingen kunde tolv år senare tro att det vilda barnet skulle ha överlevt. Han var en stark 19-åring när den spanska polisen fann honom. Marcos kände dock inte att han kunde anpassa sig till samhället, och ansåg att människovärlden var för ytlig.

”Folk bryr sig om kläderna du bär och huruvida du ser bra ut.”

Att leva bland vargar och människor var väldigt annorlunda, och han kunde aldrig förstå varför folk klagade så mycket när de hade allt de behövde för att överleva och vara lyckliga. Han sade att han var lyckligare med att leva med vargarna eftersom han lärde sig att jaga och därför aldrig gick hungrig.

Marcos berättelse om att leva bland vargar

När Marcos var ensam i vildmarken trodde han aldrig att en familj skulle ta sig an honom. Men vad som hände var att hans familj blev en flock vargar som beslutade sig för att acceptera honom.

Han började ge sina matrester till valparna, vilket fick de äldre att lita på och behandla honom som en av sina egna.

Varg i naturen

Tvärtemot vad du kanske tor så ville inte Marcos återvända till samhället – han ville leva bland vargar. Som barn behandlades han illa av sin styvmor och försummades av sin far. Han upplevde så mycket hat, grymhet, hunger och fattigdom att han inte ville ha något att göra med den ”civiliserade” världen.

”Det vilda barnet älskade att vara med djuren. Rävarna, råttorna och framförallt vargarna tog hand om honom som ingen annan gjort.”

Antropologen Gabriel Janer, som skrev en avhandling om fallet, noterade att Marcos inte hittade på något, men att han försökte föreställa sig en kärlek som mötte hans behov av tillgivenhet, som han inte fick under barndomen.

Och vargarna kunde ge honom detta. Tack vare dem kände sig Marcos älskad och omhändertagen, och det fick honom att älska att leva i naturen.

När han tänker på dagen när den spanska polisen fann honom och tog honom tillbaka till samhället, vet han inte om det var bra eller dåligt. Från och med den punkten började det vilda barnet leva som en man, vilket enligt honom var svårare än att leva med vargar.

Det vilda barnet påbörjar ett liv i samhället

Att återvända till samhället innebar att behöva potentiellt oönskade saker, såsom att arbeta för att tjäna pengar, köpa mat, känna smärtan av avund och förbittring samt att hånas av andra människor. Enligt Marcos behövde han inte uthärda sådant bland vargarna.

Eftersom han har så lite erfarenhet av att leva i ett samhälle utnyttjade folk hans naivitet. ”Jag visste inte och brydde mig inte om vad pengar var. Jag förstod inte varför du var tvungen att ha pengar för att äta ett äpple,” sade han.

Samhället som vi känner det får folk att tro att vi behöver saker vi egentligen inte behöver.

Personer lider på grund av falska behov, när de flesta av oss redan har allt för att leva bra. Vi bombarderas av missvisande reklam, som är en av bovarna i dramat, men vi ger dem makt genom att passivt absorbera budskapen som andra skickar för sina egna syften.

Man med varg

Lärdomar vi får från det vilda barnets vishet

Marcos det vilda barnet lärde sig aldrig varför folk klagar så mycket i en värld av sådant överflöd. Det finns inget behov av att jaga, våra kläder är färdiggjorda och redo att köpa, vi har rent dricksvatten och det är enkelt att finna tak över huvudet. Så…?

Samhället försöker kontrollera och manipulera oss så att vi gör vad det vill att vi ska göra: konsumera. Det säger när vi bör vakna, hur vi bör klä oss och vilka jobb vi bör ha.

Det är därför vi lider. Denna avnaturalisering av oss som människor fyller oss med ångest.

Marcos säger att han inte kände så. Istället lever han i nuet. ”Jag visste bara att solen gick upp och senare blev det mörkt, inget mer.” Detta sätt att leva i stunden gjorde honom friare och lyckligare.

Ingen av oss kommer veta hur det var att leva som Marcos gjorde. Vi skulle dock må mycket bättre om vi började frigöra oss själva från dessa löjliga behov.

Vi bör vandra med lättare steg och lägga märke till överflödet omkring oss så att vi kan få klarhet och släppa onödigt lidande.