Det ursprungliga såret – inflytandet av barndomstrauma
Det ursprungliga såret (även känt som det primära såret) är ett olöst barndomstrauma. Det har att göra med kränkningen av en relation, ett brutet vitalt band mellan barn och föräldrar. Det innebär ett förräderi och ouppfyllda emotionella behov.
Denna smärta har sina rötter tidigt i våra liv och är ännu olöst. När vi når vuxen ålder försöker vi dämpa smärtan, men ändå fortsätter den att påverka oss.
En av de viktigaste termerna i psykologins värld från ett psykoanalytiskt perspektiv är såret, såväl som trauma. Freud förklarade för oss att dessa psykologiska sår går från utsidan till insidan.
De uppstår i våra mest intima relationer, speciellt i barndomen. Snarare än att försvinna över tid så överlever såret, förblir latent och börjar genomsyra vårt väsen. Därifrån skapar det fler och fler lager, och sträcker sig till alla nivåer av vårt liv det kan.
“Det finns ingen avgrund större än mitt sår, såret ingen ser.”
-Miguel Hernandez-
Våra tidiga upplevelser
Sigmund Freud och hans dotter Anna Freud avslöjade för första gången hur tidiga upplevelser i våra liv påverkar vår personlighet. På 1990-talet släpptes sedan en viktig bok om samma ämne. The Primal Wound tacklade en verklighet som gick mycket längre än Freud gjorde. I denna bok fick vi läsa om det tysta, osynliga barndomstrauma som upplevs av adopterade barn.
Nancy Verrier, författare av boken, presenterar nyckelidéer om det kapade bandet. Dessa är affektionerna som kränkts eller ofta undermedvetna sår som människor tenderar att släpa med sig in i vuxen ålder. Allt detta är ett resultat av en barndom som saknade så mycket.
Vad är det ursprungliga såret?
Människor har behov som går bortom mat. När barn kommer till världen måste de först och främst känna sig trygga, omgivna av kärlek och stödda av tillgivenhet. Kärleken ger oss en plats i världen samt näring. Kärlek hjälper oss att utvecklas i en säker och vänlig omgivning. Vi kommer till världen med vetskapen att vi är viktiga för någon.
På grund av detta kommer en psykolog eller terapeut också försöka skapa en omgivning präglad av empati och närhet när denne tar emot sina patienter. Människor behöver denna typ av näring. Om vi inte kan uppfatta den så reagerar hjärnan nästan omedelbart. Misstänksamhet, rädsla och spänning uppstår.
Detta är vad ett barn upplever när det inte känner ett intimt band. Det ursprungliga såret lämnar ett märke på livet när föräldrarna inte är tillgängliga, antingen emotionellt eller fysiskt. Sakta men säkert kommer barnets sinne invaderas av ångest, emotionell hunger, tomhet, ensamhet, förlust och brist på skydd.
Moder och barn
Vi kan i princip se på det ursprungliga såret som ett helgerån. Denna process av att bli människa som vi alla genomgår kommer först och främst från ett utbyte av genuin tillgivenhet och genom konstant närhet mellan moder och barn.
Vi får inte glömma att en bebis kommer till världen med en omogen hjärna och behöver hudkontakt och detta speciella band för att fortsätta växa och utvecklas.
Om något misslyckas i denna process, om något går fel under våra första tre år i livet, kommer det uppstå en osynlig men djup fraktur. Det är en skada som ingen ser. En skada som kanske kommer göra oss helt oförmögna i flera aspekter av våra vuxna liv. Här kommer några av dem:
Effekter av det ursprungliga såret
Det finns en väldigt intressant bok som anses vara något av en referensmanual för studiet av emotionella band. Det är Handbook of Attachment av psykologerna Jude Cassidy och Phillip R. Shaver. I denna bok hävdar författarna att syftet med människan är självuppfyllande. Vårt syfte är att höja upp oss, gå framåt med säkerhet och främja vår personliga och emotionella tillväxt. På så sätt kan vi fullt ut njuta av livet i vårt eget sällskap och med andra.
Ett av de viktigaste villkoren för detta är att vi under våra tidiga år har ett tryggt, moget, nära och intuitivt band till våra behov. Om vi inte har det kommer detta ursprungliga sår uppstå, och med det vissa konsekvenser:
- Osäkerhet och låg självkänsla
- Impulsivitet, emotionell vanskötsel
- Ökad risk för olika psykologiska tillstånd
- Svårigheter att etablera stabila, kärleksfulla relationer
- En “överlevnadspersonlighet” utvecklas. Vi försöker uppvisa självgående och säkerhet, men tomheten kvarstår. Det är vanligt att dessa personer behöver isolering och ensamhet. Vid andra tidpunkter söker de närhet, även om den närheten inte är genuin och till och med kan vara skadlig.
Hur man läker sitt ursprungliga sår
Det lämpligaste man kan göra i dessa fall är att be om professionell hjälp. På senare år har terapier såsom EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) blivit allt viktigare. Det är en teknik som kombinerar olika typer av stimulering och informationshantering så att patienten kan ta fram traumatiska upplevelser och sår från barndomen i ljuset. Där kan man tala om dem, erkänna dem och hantera dem bättre.
Det är även värt att överväga grundläggande strategier för att försöka försona sig med och läka sina ursprungliga sår. De är som följer:
- Bli medvetna om våra latenta känslor och ge dem ett namn.
- Uttala våra otillfredsställda behov högt (tillgivenhet, stöd, brist på skydd, empatisk närhet etc.). Vi måste legitimera dessa behov och inte undertrycka dem.
- Reflektera över ensamheten vi kände i barndomen. Vi måste göra detta utan rädsla, utan ilska och utan skam. Vissa personer undviker att tänka på tomheten de kände under barndomen. De föredrar att inte tänka på åren av lidande på grund av hur all smärta och obehag får dem att känna. Vi måste ta fram detta sårade jag i ljuset – den del av oss som fortfarande är full av ilska över att inte ha fått tillräckligt med tillgivenhet och skydd.
- Inse att inget var ditt fel. Offret har inte gjort sig skyldigt till något.
- Låt dig själv släppa ut sorgen och dina inre känslor.
- Hänge dig själv till förändringen, var kapabel att omvandla dig själv, ta ansvar för en förändring som kommer ge dig inre välmående.
Förlåtelse
Avslutningsvis säger experter inom hantering av det ursprungliga såret och det trauma det ger upphov till att vi ska förlåta.
Att ge förlåtelse till våra föräldrar friskriver dem inte från skuld, men det gör att vi kan frigöra oss från deras inflytande. Det är att acceptera vad som hände, acceptera verkligheten hos allt vi genomlevt. Men samtidigt kommer förlåtelse möjliggöra för oss att slå oss fria från cirkeln av rädsla och släppa bördan från våra hjärtan. Vi kommer vara fria från smärta, ilska och gårdagens minnen.
Låt oss tänka på detta. Detta ämne är otvivelaktigt intressant, och det är värt att förstå denna komplexa psykologiska verklighet.