När blir separationsångest ett problem?

Skriven och verifierad av psykologen Anet Diner Gutverg.

Senaste uppdateringen: 27 april, 2023

Separationsångest är ett problem vi normalt sett associerar med barn, men en hel del vuxna upplever det också. Det definieras som en känsla av stark ångest när vi separeras från vårt hem eller från personer till vilka vi har starka emotionella band. Detta inkluderar till exempel föräldrar, far- och morföräldrar, syskon, barn osv.

Symptomen kan vara milda eller grava och liknar varandra både hos barn och vuxna. Hos vuxna anses separationsångest vara ett problem som de växte upp med. Men det är inte alltid sant, för det kan faktiskt uppstå i senare skeden av ens liv.

Det manifesterar sig som rädsla för att skiljas från sin partner, sina barn, sin arbetsplats eller någonting som har stort sentimentalt värde. Det kan vara väldigt tröttsamt för den som lider av det, men även för dess “mål”. Ofta reflekterar eller stärker det ett beroende som redan existerar till viss grad.

Tidsuppfattning och ångest

Tidsbegreppet är komplext och tar åratal att utveckla. För många barn är alla separationer svåra och framkallar lidande och tårar. Dessutom kan det få allvarliga konsekvenser, såsom osäkerhet under tonåren, om det inte hanteras rätt av föräldrarna. Det kan till och med kvarstå genom andra stadier av livet.

Som med alla ångesttillstånd, både i barndomen och vuxenlivet, är det väldigt viktigt att söka behandling för separationsångest. Den försvinner bara av sig själv i ovanliga fall. Normalt sett har den en tendens att växa, att förgrena sig till andra delar av livet och göda utvecklingen av andra former av ångest. Dessa inkluderar torgskräck och panikångest.

Den rekommenderade behandlingen är vanligtvis psykoterapi. När det gäller barn kommer dock informationen du får i den här artikeln samt några verktyg vi erbjuder att hjälpa dig förebygga den här situationen. Vi kommer att hjälpa dig att se varningssignalerna ifall separationsångest är ett problem som precis börjat visa sig.

Det är en normal fas

Separationsångest är ett problem som är normalt och vanligt under vissa faser av utvecklingen. Mellan 8 och 14 månader kan bebisar som tidigare saknade en känsla för fara börja bli rädda för främlingar eller nya platser. Denna normala fas är naturlig och hjälper barnen att anpassa sig till och bemästra sin omgivning.

Vanligtvis minskar den här separationsångesten drastiskt eller försvinner helt runt två års ålder. Vi den här tidpunkten förstår barn att deras föräldrar kan gå iväg, men att de alltid kommer tillbaka senare. Samtidigt förstår de att de också kan gå och komma tillbaka. Med den här nya säkerheten finner de modet att utforska världen.

Det innebär dock inte att barn under särskilda eller nya tillfällen inte kan uppleva en viss grad av separationsångest. Denna ångest är mer trolig att uppstå när de separeras under en längre tid från sina föräldrar, om de måste vårdas på sjukhus, byter skola etc.

Separationsångest är ett problem som leder till många känslor

I den här situationen kan föräldrar uppleva många känslor. Det finns en känsla av välmående på grund av bandet som barnet har knutit till dem. Det kan också skapa känslor av skuld för att man måste lämna det med främlingar. Det är också normalt att känna sig utmattad eller överväldigad av mängden uppmärksamhet och tid som barn kräver.

Det faktum att ditt barn inte vill att du ska gå är ett hälsosamt tecken på anknytning; givetvis så länge denna önskan inte leder till en stor mängd ångest. En hälsosam anknytning innebär tillit. Ditt barn litar på att du kommer tillbaka när du åker, och detta är nog för att det ska hålla sig lugnt när du är borta.

En patologisk anknytning produceras när barnet måste ha bekräftelse och säkerhet hela tiden, och när han eller hon inte har verktyg att konfrontera nya situationer med. Därför är dessa situationer svåra för barnet.

Denna ångest bör dock försvinna med tiden om den samexisterar med mycket tålamod och styrka. Om du å andra sidan springer in i rummet varje gång ditt barn börjar gråta eller om du avstår från dina planer på grund av det, är det troligt att processen blir svårare. Detta eftersom barnet kommer bli medvetet om att det har makten att undvika separationen det fruktar så mycket.

Planera och prova: två viktiga koncept

Om du planerar att lämna ditt barn på dagis kommer du förmodligen att stöta på separationsångesten vi talat om. Barn är speciellt känsliga i åldern 8 månader till 1 år. Om du inte har något val, öva på separationen genom att ta barnet till nya platser eller att lämna det med en släkting eller vårdnadshavare under korta tidsperioder. Gör detta mer och mer tills det är dags att börja på dagis.

Se till att dessa “övningsmoment” utförs när ditt barn inte är ledset, rastlöst eller hungrigt. Se till att planera in dem efter det att han eller hon ätit eller tagit sin tupplur. Kom ihåg att han eller hon bara är ett barn och att det är mycket lättare att introducera något nytt efter det att dess basbehov har mötts.

Förutse inskrivningen på daghemmet genom att besöka det innan den första dagen. Dessutom är det, om möjligt, bra att göra anpassningen gradvis. Först kanske den lilla bara stannar i några timmar och sedan kan man sakta öka på tidsmängden som du är frånvarande.

Konsekvens, fridfullhet och hållna löften: 3 fundamentala riktlinjer

Om du tar ditt barn till ett visst daghem är det för att du litar på de professionella pedagogerna som arbetar där. På så sätt är det bra om du har en sammanhängande konsekvent logik i det här beslutet. Låt dem hjälpa dig att hantera separationen genom att följa deras råd. Ha i åtanke att de har lång erfarenhet av den här typen av problem och kommer att vilja göra det som är bäst för dig och ditt barn.

Håll dig lugn och försök överföra fridfullhet och säkerhet till ditt barn. Förklara för det att du kommer att komma tillbaka genom att använda koncept det känner till och kan förstå. Exempel kan vara “efter lunch”, “efter vilan” osv. Du kan skapa en avskedsritual där “hejdå” blir en varm, njutbar och kärleksfull handling. Ett ögonblick där du ägnar all uppmärksamhet åt barnet. Men om du skulle gå och inte komma tillbaka inom utlovad tid, gör det bara saken värre.

Att finnas där för ditt barn minskar separationsångest som problem

Kom tillbaka när du lovat att göra det. På så sätt kommer du att förtjäna och stärka den tillit som barnet har för dig, och du kommer hjälpa det att komma över situationen bättre. Var punktlig, speciellt under anpassningsfasen. Även om barn inte har en tydlig känsla för tid så kommer det märka när de andra barnen går hem och kanske känner sig oroligt om du inte kommer.

När det är dags att säga hejdå, skynda inte iväg även om du ser att allt är okej. Detta kan få barnet att känna sig övergivet. Lämna det bara efter att du tagit avsked ordentligt. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett utdraget farväl heller. Den attityden förstärker känslan av att dagis kanske är en dålig plats eller att det som händer är något utöver det vanliga.

Det är inte vanligt för separationsångesten att hålla i sig varje dag eller under långa tidsperioder. Om du är orolig att ditt barn inte anpassar sig till att vara utan dig bör du konsultera en specialist. Ha i åtanke att det kanske är du som inte hanterar situationen väl. Du kanske också behöver hjälp av en specialist.

Separationsångest är ett problem, men det går att tackla på positiva sätt som låter oss hantera och övervinna denna känsla.