Ständiga offer – människor som är rädda för lycka

· 27 november, 2018

Det finns folk som har riktigt svårt för att må braDet är som om att välmående för dem är en allergi eller fobi, skapad och bibehållen av mekanismer som sällan är medvetna. De är främmande för känslan. De föredrar att undslippa den hellre än att utforska den. De är ständiga offer. Kanske har upplevt en svår barndom, tror att de är ovärdiga att känna glädje eller så kan de vara perfektionister. Oavsett anledningen är de oförmögna att uppleva glädje.

De känner det som om de befinner sig i allvarlig fara.Om de blir vana vid att känna glädje tror dem att den kommer att försvinna snart. De är inkapabla av att uppfatta livet som någonting annat än motgång och lidande. Om de inte kämpar för någonting, gnisslar tänder eller spänner sina muskler är någonting fel.

ständiga offer är rädda för lycka

Glädje tillhör inte mig

Tidigare var det mer vanligt att man avsade sig lycka. Till exempel när en person från en lägre klass vann tillgång till en högre. Speciellt om deras tillgång var instabil. De visade motstånd mot att njuta av de privilegier de uppnått eller som hade tilldelats dem genom tur. Den rådande mentaliteten var den att man föddes in i klassen man sedan dog i, och att eventuella förändringar här, även om de var för det bättre, var i stort sett omöjliga.

När vissa människor inte har någonting att oroa sig för blir de experter på att leta rätt på problem att fokusera på. Samma sak händer med folk som har ont. När vi har en intensiv smärta rättar vi inte till småblessyrerna. Det finns hypokondriska människor som konstant granskar sina kroppar eftersom de tror att de har någon allvarlig sjukdom, såsom cancer.

Det finns människor som känner sig mycket bekvämare i rollen som offer. Som hellre intar positionen som slagpåse eller förtryckt än som vinnare eller ledare. Detta är varför du sällan ser dem fira någonting. De hittar alltid en anledning till att vara ledsna.

För dem är självömkan deras starkaste vapen för att försäkra sig om empati. Det är  deras tröst som de inte är villiga att ge upp, det spelar ingen roll hur mycket glädje som finns i deras liv.

ständiga offer - en bottenlös brunn

Ständiga offer

Å andra sidan ger rollen som ständiga offer dem en giltig ursäkt för att inte fullfölja vissa förpliktelser i livet; förutom att inte delta i dess glädjeämnen. De gömmer sig bakom en liten smärta eller sorg som aldrig går över, för att undvika vissa saker.

Hur kan jag oroa mig för andra om jag mår så dåligt? Om jag alltid är den som mår dåligt och som är den med värst och mest tragiska problem? Vad skulle hända om jag hjälpte andra och vande mig vid det?

Rädsla för glädje

Rädsla. Det är känslan. Ständiga offer räds:

  • Ensamhet, rädsla för att inte vara förmögna att vara självständiga, rädsla för att inte räcka till åt andra, rädsla för att vara ledsna, rädsla för att ta itu med drömmar som nu verkar möjliga.
  • Rädsla för att titta ned och se hur långt det är nedåt, rädsla för att titta upp och se hur långt det är uppåt.
  • Stöta på sina begränsningar, av att vara dumma.
  • Att njuta av livets glädjeämnen och positiva känslor.

Alla dessa rädslor försvinner om vi är okänsliga för dem, när vi inte rör oss för mycket, när vi inte njuter för mycket. När vi inte hoppas på glädje finns rädslan för att falla ned i en ändlös brunn. Det känns bättre när vi är konservativa. När vi inte genererar förväntningar så att vi inte kan göra oss väldigt besvikna. Detta är någonting vi alla gjort vid något tillfälle för att försvara oss själva. Vi kan till och med ha försvarat det i vårt tal.

Frigör dig och njut av livet

…medan vi hade känslan av att det var ett intelligent sätt att möta livet på. Men det är en nyckfull spelare som alltid ändrar korten. Alla på en gång, och sedan kan du inte spela alls.

Glädje kan bara dyka upp när vi frigör oss själva från att vara ständiga offer och överlämnar oss åt upplevelsen. När vi inger oss tron att vilka kort livet än ger oss, kommer vi veta hur man spelar dem och njuta av spelet. Det handlar inte om att överleva; det handlar om att leva. Mentalt sett är det ett nödvändigt steg, men det är ett väldigt svårt att inse att om vi njuter av allt som är positivt så kommer det inte att minska turen eller lyckan som livet har reserverat för oss.